fredag 16 september 2011

Bokmässanenkäten 2011

Min kära arbetsgivare har bjudit med mig på Bokmässan i GBG! Det ska vi fira genom att besvara Loka Kanarps enkät.


Namn: Stefan Petrini

Hemort: Sandviken

Jag har varit på Bokmässan i Göteborg (ggr): Typ fyra. Först 2000 när jag medverkade i "Allt för konsten 2", och sen 2002 - 2004 när jag pluggade i Borås.

På årets bokmässa ska jag: Lalla runt och försöka att inte enbart hänga i seriehörnan, utan även ta del av sånt som kan göra mig till en bättre bibliotekarie.

Ett bra bokmässanminne: Hela mässan 2000, när jag och en polare åkte ner tillsammans med Göran Semb, jag fick dricka öl tillsammans med giganter som Ingemar Bengtsson, David Liljemark och Marcus Ivarsson samt fick sovplats hemma hos Björn Schagerström från Rare Zombie Press.

Några böcker jag ser fram emot: "Mats kamp" och Gunnar Krantz' "Största möjliga allvar".

Ett seminarium eller annat prat jag ska se: Panelen om svenska serieförlag, panelen om serieskaparens yrkesroll, panelen om varför män inte läser böcker etc etc.

Jag hoppas slippa: Den självförakt, hat och livsleda som jag kände när jag pluggade i Borås.

En fest/tillställning som jag ska gå på: Galago/ETC-festen, om jag inte drabbas av akut social inkompetens och hipsternoja.

Mitt bästa bokmässefynd: Ett lätt feltryckt ex av Rare Zombie #7 som jag fick av Björn Schagerström.

Neon Genesis Ozymandias

torsdag 15 september 2011

Just Kruisin'

Jag vill minnas att det var Iggy Drougge som konstaterade att alla länder har sin egen "Hälge" eller "Kronblom". Alltså, en väldigt bred, väldigt oförarglig skämtserie som alla läser. Japan har sin "Sazae-san", Frankrike har sin "Titeuf" och så vidare.

En ytterligare gemensam nämnare för den här sortens serier är att det sällan är särskilt värt att översätta dem. Å ena sidan är humorn gärna harmlös och ospännande, å andra sidan bygger de små intressanta egenheterna som trots allt finns bygger på läsarens förtrogenhet med en hel uppsättning kulturspecifika referenser för att fungera. Det är (bland annat) därför vi aldrig kommer att se "Oor Wullie" eller "Koziołek Matołek" på svenska.


Ett slående undantag från ovan skisserade regel är albumserien ”Familjen Svenssons äventyr” av Jan Kruis. Under albumboomens glada dagar (1980, i det här fallet) tedde det sig som en självklarhet för genierna på Carlsen Comics att ge ut Nederländernas version av "Ensamma mamman" eller "For Better or For Worse". En intressant sak är Carlsens tvångsmässiga behov att kalla alla serier de gav ut för nånting med ”[…]s äventyr”, även rena situationskomedier som den här, eller den underbart banala titeln ”Mickes äventyr”.

”Tintins äventyr” satte standarden, och den drog man sig uppenbarligen in i det längsta för att mixtra med.

För ett par veckor sedan hittade jag de två Familjen Svensson-albumen på den lokala begagnatbutiken. Det krävdes inte mer än teckningsstilen, omslagstypografin och det facila priset av 1:- /styck för att jag skulle slå till. Såna här gamla, obskyra Carlsen-album är märkligt fascinerande, trots att själva serierna kanske inte alltid är så heta. Framför allt bakgrunderna, med sina lätt karikerade avbildningar av kontinentaleuropeiska 70-talsexteriörer, känns som underbara vykort från en svunnen era.


Tyvärr slösar inte Jan Kruis med maffiga bakgrunder i Familjen Svensson-albumen. Den ovanstående var väl den bästa. ”Skämtet” är att folk ibland somnar innan tolv på nyårsafton. Igenkänningshumor LOL.

Nån borde göra en Garfield minus Garfield-grej med bara bakgrunder från gamla äventyrsserier.

Nån borde framför allt göra en dramadokumentär om hur snacket gick bland redaktörerna på Carlsen runt 1980.

måndag 5 september 2011

Dotterbolaget i Gävle

I lördags tog jag mig in till Gävle för att gå på öppnandet av utställningen "Dotterbolaget Forever" på Länsmuseet. Utställningen hade ägnats en fet inför-artikel i lokalpressen, vilket fick mig att dra mig till minnes en tidigare tanke:

I denna vår patriarkala värld ses typiska "tjejgrejer" gärna över axeln. Saker som kvinnor skapar och arbetar med värdesätts inte Alla möjliga sysselsättningar, från ridning till prästämbetet, har fått betydligt lägre status sedan kvinnor började praktisera dem i stor utsträckning. Med seriemediet har utvecklingen, intressant nog, varit den rakt motsatta; det krävdes att serierna blev en feministgrej för att de på allvar skulle få sin rättmätiga respekt på kultursidorna.

Nåväl. Dotterbolaget-utställningen visades en trappa upp i museet. Utrymmet var betydligt mindre än vad jag hade föreställt mig, men teckningarna och seriesidorna såg bra ut, och väggarna hade försätts med mycket snygga målningar av de fyra Döttrar som kommit upp till Gävle för att reppa sitt Bolag.


Några uppsatta seriesidor skildrade hur en tjej i huvtröja attackerade Fredrik Reinfeldt genom att kräkas upp en semla på honom. Den hette nånting typ "Den fasansfullan fettisdagen", och den referensen till en smärre helgdag fick mig att allvarligt fundera på om det hela var en hommage till Grant Morrison och Paul Grists St. Swithin's Day såhär drygt tjugo år senare.

Efter att ha tittat på Björkebåten och annonser för F. A. Ahlgrens äggersättning (bland annat) i den intilliggande utställningen om Gästriklands historia köpte jag ett Dotterbolaget-fanzin och lämnade museet. Höjdpunkten i fanzinet var helt klart en serie om bronsåldersgudinnor av signaturen X-Chel. Det är banne mig inte ofta man ser en riktig, oironisk Monica Sjöö-diggare bland de svenska feministserierna. Över huvud taget gillar jag att bli överraskad och slagen med häpnad när jag läser serier!

På tal om fanzininköp så hade jag läst att det Gävle-baserade Comic Royale-gänget skulle vara på plats och sälja sina varor utanför stadsbiblioteket. Jag lade mina sista slantar på fyra av deras tidningar, se nedan:


Som slutkläm på detta långrandiga inlägg kan jag säga att mina känslor inför både Dotterbolaget och Comic Royale-kollektivet kan sammanfattas med ett citat från Organism 12: "Kul att du kör".

[...] N the Hood

I det förra/första inlägget här på Bombkratern skrev jag nånting om att tänka ett extra varv och angripa ämnet från mindre väntade vinklar när man skriver om serier.

Ett imponerande exempel på detta är The Hooded UItilitarian. Det är en sorts samblogg, som drivs av en sambling skribenter med amerikanen Noah Berlatsky i spetsen. Berlatsky, och flera av de övriga behuvade utilitaristerna har tidigare varit/är fortfarande verksamma som slkribenter för Comics Journal.

Artiklarna på The Hooded Utilitarian utgörs mestadels av essäer och analyserande recensioner. Man skriver gärna långa texter, där analyserna ges möjlighet att gå på djupet. Något av de intressantaste inslagen på HU är deras roundtables, där ett antal skribenter turas om att avhandla ett visst ämne. Allt från xxxHolic till Robert Crumbs Genesis har diskuterats i detta format.

Till det som gör Hooded Utilitarian till en sådan seriekritikens guldgruva hör också att artiklarna allt som oftast åtföljs av intressanta diskussioner i kommentarsfälten.

Framför allt är Hooded Utilitarian väldigt inspirerande som koncept, och tills vi skapar något liknande i Sverige rekommenderar jag ett besök å det varmaste.

torsdag 1 september 2011

Välkommen in på min blogg!

Jag har funderat  fram och tillbaka ett tag om huruvida jag skulle dra igång en serieblogg eller inte.

Bloggvarianten av Lurad Igen!, som jag drev tillsammans med Magnus Johannson, blev väl ingen rungande succé och min entusiasm sinade ganska snart. En personlig höjdpunkt från Lurad Igen!-eran var när jag blev kallad "borgarsvin" i kommentarerna på recension av Galago. Petrini... näthatad!

Nåväl, ambitionen nu är väl att angripa detta med "tecknade serier" utifrån lite andra vinklar än vanligt. Tänka ett par varv till och belysa de dunklare aspekterna  av seriemediet.

Om det där lät vagt och flummigt i överkant, så är det fullkomligt i sin ordning. Inläggen här på Den 9:e Bombkratern kommer, efter vad det verkar, att präglas av spridda hugskott, ofullgångna tankebanor och provisoriska teoribyggen.

Låter det inte härligt?!

PS: Bloggens titel är naturligtvis en parafras på den härligt skitnödiga benämningen "Den nionde konstarten" som vi serienerdar plägar använda i vissa ytterligt högtidliga sammanhang. DS.