Stranger Than Fiction

Subkulturella identiteter sprungna ur skönlitteratur



Bibliotekarier och andra bokälskare är väldigt förtjusta i att berätta om skönlitteraturen och dess fantastiska kraft.  Den goda litteraturen har förmågan att vidga våra horisonter och ge oss en ny syn på tillvaron. Den kan rent av förändra våra liv!

Det är naturligtvis lätt att hålla med om sådana påståenden, särskilt när man sitter med halvslutna ögon och låter minnena av ens egna stora läsupplevelser träda fram och sprida en varm känsla i kroppen.

Den mesta skönlitteraturen, hur omvälvande den än kan upplevas, påverkar sina läsare genom att skänka dem några nya insikter här och där på ett ganska okomplicerat sätt. Men det finns också böcker och läsare av ett annat slag. Böcker med en förmåga att förändra sina läsares liv på ett oroande bokstavligt sätt.  Läsare med en vilja att låta sina liv och identiteter omformas i mer eller mindre aparta riktningar.



Till att börja med, och på den något mindre aparta änden av skalan, har vi romanen ”The Taqwacores” av Michael Muhammad Knight. Knight är en amerikansk författare som konverterade till islam i tonåren. Han har också gjort sig känd bland amerikanska muslimer som något av en spelevink och provokatör, ”en Lars Vilks från insidan” om man så vill.

I ”The Taqwacores”, från 2004, skildrar han ett muslimskt punkkollektiv befolkat av gräsrökande koranstudenter, straight edge-sufier och riot grrrls i burqa. Kollektivmedlemmarna kombinerar islamism och USA-kritik med en kompromisslös punkattityd och en livsstil som utmanar rigida dogmer inom islam. Bara det att spela skränig punkrock på västerländska instrument ses som strängeligen förbjudet inom vissa fundamentalistiska islamtolkningar. Romanens titel symboliserar denna dubbla radikalism. Det arabiska ordet taqwa betyder fromhet eller gudsfruktan, och core kommer från hardcore, som i ”hardcore punk”.

Romanen bygger alltså på Michael Muhammad Knights spekulationer eller önsketänkande om hur en sådan här islamistisk punkscen skulle kunna se ut. I takt med att boken spreds bland unga amerikaner med muslimsk bakgrund började dock fiktionen ta form i sinnevärlden. Knights läsare fascinerades av subkulturen han skildrade och kontaktade honom för att få reda på när bokens islamistiska punkband skulle göra sin nästa spelning. När de fick svaret att både bandet och scenen i stort bara var fria fantasier, bestämde sig de för att göra taqwacore till verklighet, och starta band som The Kominas, Al-Thawra och Secret Trial Five.

Boken kom ut vid mitten av 2000-talet, en tid när USA förde krig i både Afghanistan och Irak, Abu Ghraib var ett namn i det allmänna medvetandet och amerikanska muslimer fick utstå dagliga trakasserier. När de nybildade taqwacore-grupperna kom med låtar som ”Sharia Law in the USA”, ”Suicide Bomb the GAP”, om självmordsattentat på den amerikanska motsvarigheten till Kappahl, eller textrader som ”I am an antichrist / I am an islamist” tog det naturligtvis skruv i amerikanska massmedier. Det skrevs spaltkilometer om den nya subversiva ungdomsrörelsen. Några av taqwacore-banden organiserade en turné i Pakistan, vilken förevigades i en dokumentärfilm om scenen från 2009. Året därefter kom också en spelfilm baserad på Knights roman.

Efter några år gick luften ur rörelsen, om det nu någonsin hade varit en ”rörelse”. De aktiva började tröttna på de stereotypa skildringarna av dem, och att Michael Muhammad Knight mest verkade vilja utnyttja subkulturen han inspirerat för att skapa medialt intresse för sig sin egen person. Några av banden lever kvar än idag, men inte många vill fortfarande kalla sig för taqwacore.



När allt kommer omkring framstår kanske inte fenomenet taqwacore som överdrivet bisarrt.  En smula underligt kanske, men både punkare och islamister är ju bekanta företeelser. Förmodligen hade någon uttråkad ungdom förr eller senare kommit på idén att kombinera dem även utan skönlitterär inspiration.

Några snäpp högre på underlighetsskalan befinner sig den subkultur som uppkommit kring science fiction/fantasy-böckerna om planeten Gor, skrivna av John Norman. Bakom denna pseudonym döljer sig en filosofiprofessor vars böcker med tiden har utvecklats från blodiga äventyrsberättelser om rymdbarbarer till detaljerade utläggningar om planetens historia och samhällsordning.

Denna samhällsordning är som sprungen ur en hysterisk manschauvinists allra våtaste drömmar. Männen på Gor, som ofta ”transporterats” dit från Jorden på ett eller annat sätt, anses vara födda till att härska över de av naturen undergivna kvinnorna. Resultatet av detta är ett avancerat slavsamhälle där manliga härskare har oinskränkt makt över olika sorters kvinnliga slavar som används som tjänarinnor eller för sexuella ändamål. Eller varför inte både och?

Estetiken och terminologin från John Normans värld har genom åren inspirerat till erotiska rollspel i BDSM-kretsar, men som så ofta finns det de som tar det hela på lite större allvar än vanligt. De kallar sig ”goreaner” och gör sitt bästa för att omsätta John Normans hela filosofi och samhällssyn i verkligheten. Det innebär främst att de lever i förhållanden där självutnämnda ”härskare” har oinskränkt makt över sina undergivna ”slavar” som de behandlar enligt det goreanska regelverket. Andra nöjer sig med att bara anta rollen av en goreansk härskare eller slav i något internetbaserat rollspel, som exempelvis Second Life.

Enligt goreanerna själva är det inte fråga om en fetisch, utan om ett sätt att leva som grundas på en naturgiven hierarkisk ordning. Vissa går till och med så långt att de hävdar att planeten Gor på något plan verkligen existerar, och att John Norman inte är en författare i vanlig mening utan bara fungerar som ett språkrör för visioner från denna verklighet.

En pikant detalj är att en del personer med anknytning till den goreanska livsstilen har blivit åtalade för sexualbrott av olika slag. Med tanke på den goreanska livsstilens starka fokus på utövande av absolut makt, ofta med sexuella förtecken, är det kanske inte förvånande att en del personer med anknytning till dessa idéer har blivit fällda för olika typer av sexualbrott.




Det tredje exemplet på en subkulturell identitet hämtad ur skönlitteratur är en grupp människor som går under namnet fictionkin, äks mediakin, äks otakukin. Islamistpunkare och fans av rymdpatriarkatet må vara ögonbrynshöjande, men fictionkin spelar trots allt i en egen division av konstighet.

Subkulturen fictionkin är en ”underart” av den new age-inspirerade otherkin-kulturen. För att förklara dessa båda grupperingars ideologi krävs att vi ger oss i kast med några rätt abstrakta och esoteriska tankefigurer. Håll i hatten för nu blir det åka av!

Otherkin är ett samlingsnamn för personer som menar att de på ett eller annat sätt är något annat än människor. I den här gruppen kan man till exempel identifiera sig som djur, drake, alv, vampyr eller en varelse från yttre rymden.  På internet, där otherkin-kulturen i huvudsak är baserad, jämförman sig ofta med transpersoner. I stället för en känsla av att ens kropp har fel kön, upplever otherkin att deras kroppar är av fel art.

Otherkins egna förklaringar till fenomenet bygger på två nyandligt inspirerade grundantaganden. Dels att verkligheten utgörs av ett otal parallella dimensioner som befolkas av besjälade varelser av olika slag, dels att dessa varelsers själar kan röra sig mellan dimensionerna, och exempelvis reinkarneras eller på annat sätt ta sin boning i mänskliga kroppar. Drömmar och olika typer av meditationstekniker framhålls som metoder för att komma i kontakt med sitt sanna, ickemänskliga jag.
Fictionkin driver den här idén ett steg längre när de upplever sig vara besjälade av varelser eller personer från fiktiva verk inom litteratur, film eller dataspel. Man kan exempelvis hävda att man innerst i själen är en drake, men inte vilken drake som helst utan specifikt den sorts drake som skildras i Daniel Pavolinis Eragon-böcker.

Fictionkin förklarar fenomenet på samma sätt som goreanerna: författarna skapar inte egentligen sina fantasivärldar själva, utan står i kontakt med andra, reellt existerande dimensioner och tecknar ner de visioner och impulser de får därifrån. 

Bland alla aparta subkulturer på internet tillhör fictionkin de mest föraktade. Till och med andra otherkin tycker att deras idéer är långsökta och skrattretande. En person som identifierar sig som demon skriver till exempel att hen försöker ha ett öppet sinne men att gränsen för vad hen kan ta på allvar går vid folk som tror att de har varit den japanska seriefiguren Inu-Yasha i ett tidigare liv. Sedan tillägger demonpersonen, slagen av sin egen dubbelmoral, ”nu hatar jag mig själv, för det finns säkert de som avfärdar mig på samma sätt”.

En intressant sidogren av fictionkin är de personer som visserligen inte tror att de själva är romankaraktärer eller seriefigurer instängda i mänskliga kroppar, men att de står i mental kontakt med sina favoritfigurer från de olika astrala verkligheterna. Severus Snape från Harry Potter-böckerna verkar vara en särskild favorit hos flera av dessa individer. De samtalar på nätforum om sin stora kärlek till Snape . I vissa fall har de till och med skrivit äktenskapslöften till honom, och menar sig i och med det vara gifta med den svartklädde trolldrycksmästaren på ett astralt plan. Dessa, i flesta fall kvinnliga, superfans har på grund av detta givits öknamnet ”Snapewives” av ett föraktfullt, oförstående internet.

Så, visst har skönlitteraturen fortfarande kvar sin omvälvande kraft! I dessa tider av identitetssökande och identitetspolitik har den större potential än någonsin att förändra liv till oigenkännlighet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Just Kruisin'

Dotterbolaget i Gävle