torsdag 10 maj 2012

Vems kuk måste jag suga för att få till en vettig seriebevakning här i landet?

Jonas Thente har kraften! Han kan väcka bloggar från de döda!

För mig har allmänmedias serierecensioner länge varit en källa till hat, misantropi och dåliga vibrationer. Seriekritikin som den ser ut idag fungerar helt enkelt inte, och det stora problemet är att den är så totalt okritisk. Det är i stort sett omöjligt för "grafiska romaner" att få några som helst dåliga recensioner, oavsett om de behandlas i teves morgonsoffor eller på kultursidorna i en eller annan tidningsdrake

Jag vet inte om jag övertolkar men det känns som att svenska serierecensenter antingen själva är seriefans (eller fans av enskilda serieskapare) som har fastnat i ett tvångsmässigt framhävande av att "serier kan också vara god kultur", eller förstrött välvilliga men i grunden okunniga litteraturbevakare som inte vill komma som utomstående och hacka på ett medium de har väldigt liten bekantskap med.

Lägg till detta att serierecensioner oftast ges väldigt litet utrymme på kultursidorna. Jag tycker självklart också att det är fantastiskt att mitt tidigare så styvmoderligt behandlade favoritmedium över huvud taget får ta plats jämte operakonsten och de ografiska romanerna, men det är naturligt nog svårt att få något vettigt sagt i en serierecension om man bara har utrymmet för en smärre notis till sitt förfogande.

Jonas Thente hör till den första kategorin av serierecensenter, de överentusiastiska fansen. Det är ju inget ont i pöjken, men ibland blir det mer fel än vanligt. Som i den här "recensionen" av Galagos senaste nummer saxad ur Dagens Nyheter. Här räknar Thente helt enkelt upp (en del av) innehållet i senaste numret, lägger till en utvikning om Ayn Rand och sen är biffen serverad. Vad han som recensent tyckte om serierna eller den redaktionella linjen etc etc får vi som läsare bara gissa oss till. Det hela reduceras till en säljtext för tidningen, och det var väl inte det det dyrbara spaltutrymmet var tänkt att användas till. Eller? Som sagt, nåt direkt kritiserande blir det väldigt sällan tal om i de här sammanhangen.

Som ett exempel på de förstrött välvilliga recensioner kan jag ge er Bodil Juggas prosastycke om Åsa Grennvalls grafiska roman Svinet. De publicerades för två år sen i min lokala morgontidning, men räknas redan som en modern klassiker. Bortsett från att Juggas' text är svamlig och ger intryck av att hon helst vill skriva om vad som helst förutom den föreliggande grafiska romanen, ber jag er begrunda det avslutande stycket:

"Nu skulle det också kännas väldigt fel att kalla ”Svinet” seriealbum. Den är ett makabert vardagsrealistiskt kammarspel med mycket beska. Rappt och säkert iscensatt. Och så visas att döende dandysar har fiffigare användningsområden än som thrillerrekvisita."

Ursäkta en halsbrytande jämförelse, men är inte det där lite som att gå fram till exempelvis Halle Berry, titta beundrande på henne och säga "Nu skulle det kännas väldigt fel att kalla er för afroamerikan, ms Berry. Ni är ju en mycket vacker kvinna som bara råkar ha ovanligt lätt att bli solbränd".

Det är betecknande för seriekritikens kroniska medhårsstrykande att Christoffer Röstlund Jonssons recension av Henrik Bromanders Smålands mörker gjorde mig så glatt överraskad som den faktiskt gjorde. Trots att recensenten ger ett mycket positivt omdöme åt Bromanders epos, reducerar han sig inte till en urskillningslöst hyllande fanboy. Han kostar i stället på sig att kritisera serieskaparen (Bromander... smädad!) för en viss övertydlighet i slutet av boken. En recensent som vill något mer än att bara sitta och göra tummen upp kändes faktiskt som nåt slags mini-genombrott i sammanhanget.

Seriemediet idag är inte någon ömtålig liten fågelunge som måste behandlas med lena silkesvantar och vänliga ord. Snarare är det kanske seriekritikerna som behöver lite ömhet och tro-på-dig-själv-peppande för att våga strida till sig lite mer mediautrymme och skapa en seriekritik värd namnet.