Stranger Than Fiction
Subkulturella identiteter sprungna ur skönlitteratur
Bibliotekarier och andra bokälskare är väldigt förtjusta i att berätta om skönlitteraturen och dess fantastiska kraft. Den goda litteraturen har förmågan att vidga våra horisonter och ge oss en ny syn på tillvaron. Den kan rent av förändra våra liv!
Bibliotekarier och andra bokälskare är väldigt förtjusta i att berätta om skönlitteraturen och dess fantastiska kraft. Den goda litteraturen har förmågan att vidga våra horisonter och ge oss en ny syn på tillvaron. Den kan rent av förändra våra liv!
Det
är naturligtvis lätt att hålla med om sådana påståenden, särskilt när man
sitter med halvslutna ögon och låter minnena av ens egna stora läsupplevelser
träda fram och sprida en varm känsla i kroppen.
Den
mesta skönlitteraturen, hur omvälvande den än kan upplevas, påverkar sina
läsare genom att skänka dem några nya insikter här och där på ett ganska
okomplicerat sätt. Men
det finns också böcker och läsare av ett annat slag. Böcker med en förmåga att
förändra sina läsares liv på ett oroande bokstavligt sätt. Läsare med en vilja
att låta sina liv och identiteter omformas i mer eller mindre aparta riktningar.
Till
att börja med, och på den något mindre aparta änden av skalan, har vi romanen
”The Taqwacores” av Michael Muhammad Knight. Knight är en amerikansk författare
som konverterade till islam i tonåren. Han har också gjort sig känd bland
amerikanska muslimer som något av en spelevink och provokatör, ”en Lars Vilks
från insidan” om man så vill.
I
”The Taqwacores”, från 2004, skildrar han ett muslimskt punkkollektiv befolkat
av gräsrökande koranstudenter, straight edge-sufier och riot grrrls i burqa.
Kollektivmedlemmarna kombinerar islamism och USA-kritik med en kompromisslös
punkattityd och en livsstil som utmanar rigida dogmer inom islam. Bara det att
spela skränig punkrock på västerländska instrument ses som strängeligen
förbjudet inom vissa fundamentalistiska islamtolkningar. Romanens
titel symboliserar denna dubbla radikalism. Det arabiska ordet taqwa betyder fromhet eller gudsfruktan,
och core kommer från hardcore, som i
”hardcore punk”.
Romanen
bygger alltså på Michael Muhammad Knights spekulationer eller önsketänkande om
hur en sådan här islamistisk punkscen skulle kunna se ut. I takt med att boken
spreds bland unga amerikaner med muslimsk bakgrund började dock fiktionen ta form i
sinnevärlden. Knights läsare fascinerades av subkulturen han skildrade och
kontaktade honom för att få reda på när bokens islamistiska punkband skulle
göra sin nästa spelning. När de fick svaret att både bandet och scenen i stort
bara var fria fantasier, bestämde sig de för att göra taqwacore till verklighet, och starta band som The Kominas,
Al-Thawra och Secret Trial Five.
Boken
kom ut vid mitten av 2000-talet, en tid när USA förde krig i både
Afghanistan och Irak, Abu Ghraib var ett namn i det allmänna medvetandet och
amerikanska muslimer fick utstå dagliga trakasserier. När de nybildade
taqwacore-grupperna kom med låtar som ”Sharia Law in the USA”, ”Suicide Bomb
the GAP”, om självmordsattentat på den amerikanska motsvarigheten till Kappahl,
eller textrader som ”I am an antichrist / I am an islamist” tog det
naturligtvis skruv i amerikanska massmedier. Det skrevs spaltkilometer om den
nya subversiva ungdomsrörelsen. Några av taqwacore-banden organiserade en turné i
Pakistan, vilken förevigades i en dokumentärfilm om scenen från 2009. Året
därefter kom också en spelfilm baserad på Knights roman.
Efter
några år gick luften ur rörelsen, om det nu någonsin hade varit en ”rörelse”. De
aktiva började tröttna på de stereotypa skildringarna av dem, och att
Michael Muhammad Knight mest verkade vilja utnyttja subkulturen han inspirerat
för att skapa medialt intresse för sig sin egen person. Några av banden lever kvar än
idag, men inte många vill fortfarande kalla sig för taqwacore.
När
allt kommer omkring framstår kanske inte fenomenet taqwacore som överdrivet
bisarrt. En smula underligt kanske, men
både punkare och islamister är ju bekanta företeelser. Förmodligen hade någon
uttråkad ungdom förr eller senare kommit på idén att kombinera dem även utan
skönlitterär inspiration.
Några
snäpp högre på underlighetsskalan befinner sig den subkultur som uppkommit
kring science fiction/fantasy-böckerna om planeten Gor, skrivna av John Norman.
Bakom denna pseudonym döljer sig en filosofiprofessor vars böcker med tiden har
utvecklats från blodiga äventyrsberättelser om rymdbarbarer till detaljerade
utläggningar om planetens historia och samhällsordning.
Denna
samhällsordning är som sprungen ur en hysterisk manschauvinists allra våtaste
drömmar. Männen på Gor, som ofta ”transporterats” dit från Jorden på ett eller
annat sätt, anses vara födda till att härska över de av naturen undergivna
kvinnorna. Resultatet av detta är ett avancerat slavsamhälle där manliga
härskare har oinskränkt makt över olika sorters kvinnliga slavar som används
som tjänarinnor eller för sexuella ändamål. Eller varför inte både och?
Estetiken
och terminologin från John Normans värld har genom åren inspirerat till erotiska
rollspel i BDSM-kretsar, men som så ofta finns det de som tar det hela på lite
större allvar än vanligt. De kallar sig ”goreaner” och gör sitt bästa för att
omsätta John Normans hela filosofi och samhällssyn i verkligheten. Det innebär
främst att de lever i förhållanden där självutnämnda ”härskare” har oinskränkt
makt över sina undergivna ”slavar” som de behandlar enligt det goreanska
regelverket. Andra nöjer sig med att bara anta rollen av en goreansk härskare
eller slav i något internetbaserat rollspel, som exempelvis Second Life.
Enligt
goreanerna själva är det inte fråga om en fetisch, utan om ett sätt att leva
som grundas på en naturgiven hierarkisk ordning. Vissa går till och med så
långt att de hävdar att planeten Gor på något plan verkligen existerar, och att
John Norman inte är en författare i vanlig mening utan bara fungerar som ett
språkrör för visioner från denna verklighet.
En
pikant detalj är att en del personer med anknytning till den goreanska
livsstilen har blivit åtalade för sexualbrott av olika slag. Med tanke på den
goreanska livsstilens starka fokus på utövande av absolut makt, ofta med
sexuella förtecken, är det kanske inte förvånande att en del personer med
anknytning till dessa idéer har blivit fällda för olika typer av sexualbrott.
Det
tredje exemplet på en subkulturell identitet hämtad ur skönlitteratur är en
grupp människor som går under namnet fictionkin,
äks mediakin, äks otakukin. Islamistpunkare och fans av
rymdpatriarkatet må vara ögonbrynshöjande, men fictionkin spelar trots allt i
en egen division av konstighet.
Subkulturen
fictionkin är en ”underart” av den new age-inspirerade otherkin-kulturen. För att förklara dessa båda grupperingars ideologi
krävs att vi ger oss i kast med några rätt abstrakta och esoteriska
tankefigurer. Håll i hatten för nu blir det åka av!
Otherkin
är ett samlingsnamn för personer som menar att de på ett eller annat sätt är
något annat än människor. I den här gruppen kan man till exempel identifiera
sig som djur, drake, alv, vampyr eller en varelse från yttre rymden. På internet, där otherkin-kulturen i huvudsak
är baserad, jämförman sig ofta med transpersoner. I stället för en känsla av
att ens kropp har fel kön, upplever otherkin att deras kroppar är av fel art.
Otherkins
egna förklaringar till fenomenet bygger på två nyandligt inspirerade
grundantaganden. Dels att verkligheten utgörs av ett otal parallella
dimensioner som befolkas av besjälade varelser av olika slag, dels att dessa
varelsers själar kan röra sig mellan dimensionerna, och exempelvis reinkarneras
eller på annat sätt ta sin boning i mänskliga kroppar. Drömmar och olika typer
av meditationstekniker framhålls som metoder för att komma i kontakt med sitt
sanna, ickemänskliga jag.
Fictionkin
driver den här idén ett steg längre när de upplever sig vara besjälade av
varelser eller personer från fiktiva verk inom litteratur, film eller
dataspel. Man kan exempelvis hävda att man innerst i själen är en drake, men
inte vilken drake som helst utan specifikt den sorts drake som skildras i
Daniel Pavolinis Eragon-böcker.
Fictionkin förklarar fenomenet på samma sätt som
goreanerna: författarna skapar inte egentligen sina fantasivärldar själva, utan
står i kontakt med andra, reellt existerande dimensioner och tecknar ner de
visioner och impulser de får därifrån.
Bland
alla aparta subkulturer på internet tillhör fictionkin de mest föraktade. Till
och med andra otherkin tycker att deras idéer är långsökta och skrattretande.
En person som identifierar sig som demon skriver till exempel att hen försöker ha ett öppet
sinne men att gränsen för vad hen kan ta på allvar går vid folk som tror att de
har varit den japanska seriefiguren Inu-Yasha i ett tidigare liv. Sedan tillägger
demonpersonen, slagen av sin egen dubbelmoral, ”nu hatar jag mig själv, för det
finns säkert de som avfärdar mig på samma sätt”.
En
intressant sidogren av fictionkin är de personer som visserligen inte tror att
de själva är romankaraktärer eller seriefigurer instängda i mänskliga kroppar,
men att de står i mental kontakt med sina favoritfigurer från de olika astrala
verkligheterna. Severus Snape från Harry Potter-böckerna verkar vara en
särskild favorit hos flera av dessa individer. De samtalar på nätforum om sin
stora kärlek till Snape . I vissa fall har de till och med skrivit
äktenskapslöften till honom, och menar sig i och med det vara gifta med den
svartklädde trolldrycksmästaren på ett astralt plan. Dessa, i flesta fall
kvinnliga, superfans har på grund av detta givits öknamnet ”Snapewives” av ett
föraktfullt, oförstående internet.
Så,
visst har skönlitteraturen fortfarande kvar sin omvälvande kraft! I dessa tider
av identitetssökande och identitetspolitik har den större potential än
någonsin att förändra liv till oigenkännlighet.
Från
de ”Unge Werthers lidande”-fans som inspirerades till att skjuta sig för pannan
sträcks en hand ut till den fictionkin som menar sig vara Sephiroth från Final
Fantasy VII fångad i en vanlig tonårings kropp.
Vidareläsningslänkar:
How Islamic punk went from fiction to reality
Is Islamic Punk Dead?
Trailer till Taqwacore - Dokumentären
Trailer till The Tqwacores - Spelfilmen
Michael Muhammad Knight skriver artiklar på Vice.com
Behind Gor, a 'slave master' subculture of sexual deviance
The Gorean Lifestyle
Gor - långfilmen! (NSFW)
Virtuella goreaner i Second Life (NSFW)
From Fiction: A Fictionkin Blog
From Otherkin to Transethnicity
Demonkin can't take Otakukin seriously
Snapes on an Astral Plane
Vidareläsningslänkar:
How Islamic punk went from fiction to reality
Is Islamic Punk Dead?
Trailer till Taqwacore - Dokumentären
Trailer till The Tqwacores - Spelfilmen
Michael Muhammad Knight skriver artiklar på Vice.com
Behind Gor, a 'slave master' subculture of sexual deviance
The Gorean Lifestyle
Gor - långfilmen! (NSFW)
Virtuella goreaner i Second Life (NSFW)
From Fiction: A Fictionkin Blog
From Otherkin to Transethnicity
Demonkin can't take Otakukin seriously
Snapes on an Astral Plane
Kommentarer
Skicka en kommentar