Subkulturella identiteter sprungna ur skönlitteratur Bibliotekarier och andra bokälskare är väldigt förtjusta i att berätta om skönlitteraturen och dess fantastiska kraft. Den goda litteraturen har förmågan att vidga våra horisonter och ge oss en ny syn på tillvaron. Den kan rent av förändra våra liv! Det är naturligtvis lätt att hålla med om sådana påståenden, särskilt när man sitter med halvslutna ögon och låter minnena av ens egna stora läsupplevelser träda fram och sprida en varm känsla i kroppen. Den mesta skönlitteraturen, hur omvälvande den än kan upplevas, påverkar sina läsare genom att skänka dem några nya insikter här och där på ett ganska okomplicerat sätt. Men det finns också böcker och läsare av ett annat slag. Böcker med en förmåga att förändra sina läsares liv på ett oroande bokstavligt sätt. Läsare med en vilja att låta sina liv och identiteter omformas i mer eller mindre aparta riktningar. Till att börja med, och på den något mind...
Jonas Thente har kraften! Han kan väcka bloggar från de döda! För mig har allmänmedias serierecensioner länge varit en källa till hat, misantropi och dåliga vibrationer. Seriekritikin som den ser ut idag fungerar helt enkelt inte, och det stora problemet är att den är så totalt okritisk. Det är i stort sett omöjligt för "grafiska romaner" att få några som helst dåliga recensioner, oavsett om de behandlas i teves morgonsoffor eller på kultursidorna i en eller annan tidningsdrake Jag vet inte om jag övertolkar men det känns som att svenska serierecensenter antingen själva är seriefans (eller fans av enskilda serieskapare) som har fastnat i ett tvångsmässigt framhävande av att "serier kan också vara god kultur", eller förstrött välvilliga men i grunden okunniga litteraturbevakare som inte vill komma som utomstående och hacka på ett medium de har väldigt liten bekantskap med. Lägg till detta att serierecensioner oftast ges väldigt litet utrymme på kultursi...
Jag har funderat fram och tillbaka ett tag om huruvida jag skulle dra igång en serieblogg eller inte. Bloggvarianten av Lurad Igen! , som jag drev tillsammans med Magnus Johannson, blev väl ingen rungande succé och min entusiasm sinade ganska snart. En personlig höjdpunkt från Lurad Igen!-eran var när jag blev kallad "borgarsvin" i kommentarerna på recension av Galago. Petrini... näthatad ! Nåväl, ambitionen nu är väl att angripa detta med "tecknade serier" utifrån lite andra vinklar än vanligt. Tänka ett par varv till och belysa de dunklare aspekterna av seriemediet. Om det där lät vagt och flummigt i överkant, så är det fullkomligt i sin ordning. Inläggen här på Den 9:e Bombkratern kommer, efter vad det verkar, att präglas av spridda hugskott, ofullgångna tankebanor och provisoriska teoribyggen. Låter det inte härligt?! PS: Bloggens titel är naturligtvis en parafras på den härligt skitnödiga benämning...