Ensamätaren

En intervju med Johannes "Aggro" Torstensson. 

Genomförd under coronavirus-pandemin, våren 2020.

Stefan Petrini: Berätta om boksläppsturnén. Vad var det för planer som blev söndertrasade?

Johannes "Aggro" Torstensson: Det skulle ju vara Uppsala Comix och eventuellt Malmö Seriefest. Jag hade planerat en till utställning, i Stockholm på Larry’s Corner samtidigt som Seriefestivalen. Man få se det som att det blir uppskjutet på grund av världsläget. Man får göra det bästa av situationen. Jag sitter och tecknar en del nu nät jag ändå sitter hemma. Och balanderar det med ”lättare fysiska övningar” och mina studier och så.

S: Vad är planen med studierna?

A: Jag hade tänkt att läsa till apotekstekniker. För jag har jobbat inom äldrevården i flera år… Och jag är så glad att jag inte är i den branschen just nu! Det roligaste när jag jobbade inom äldrevården, det var att få delegering, och göra det provet och kunna läsa de här medicinerna.

S: Jag märkte en sån liten underström i boken, att mycket handlar om att reglera olika signalsubstanser

A: Det är en borttagen sida från albumet, mest för att jag kände att det var väldigt pretentiöst... Jag gjorde den här Maslows behovstrappa, och då är det som är längst ner att kunna andas och att ha nånstans att bo, och sen skulle jag ha ett Batman-tecken på samtliga steg. Så att alla de här olika versionerna av Läderlappen fyller nån typ av funktion i mitt liv… Och jag bara kände att det här är alldeles för mycket. Att jämställa 1989-filmen med behovet att äta mat. Det är alldeles för ”estet” för mig.

[Boken] är inte lika koncentrerad på Läderlappen som fanzinet jag gjorde innan som hette Bord för en, som samlar diverse serier som hade utgivits på Home Made Comics och Plutonium och Rob & Bob osv. Jag porträtterade figurerna på ett mycket tydligare sätt, och pratade mer om skådisarna osv. Men jag kände också i bakhuvudet att ”tänk om dett kommer en sån där cease & desist-order från DC Comics”. Man vet aldrig, de kanske inte gnäller över sånt

Det [förhållandet till Batman] är också bara en igrediens i den storyn som handlar om mig och mat. Det är mat som är den stora antagonisten, skulle jag säga.

S: "The cause of, and solution to all life’s problems"!

A: Men eller hur. Det är ju så.

S: Hur känns det att ha släppt sitt första seriealbum?

A: Med tanke på de rådande omständigheterna så känns det väldigt tragikomiskt. Från tonåren och framåt så har jag drömt om att släppa ett seriealbum, i fysisk form som inte är tryckt [kopierat] på ett tryckeri. Så det var ju lite synd då, allt allt det här runt omkring skedde. Men att se den i butik kändes bra, och att se kompisar lägga upp bilder på det, och matbloggare och biblioteksbloggar och så… Det var mäktigt.

S: När kom den? Hann den komma ut innan…

A: Den skulle egentligen ha släppts i höstas, men det var så mycket postproduktion, om man säger så. Den kom i januari, och jag var ju rädd att det skulle vara så att handeln brukar ju stanna upp då Men jag fick rekommendationen att om man släpper nåt nytt i början av året så är det större chans att nya läsare börjar på ny kula. Och det kommer en helt ny läsarström. Och jag har inte sett några siffror, men det känns som att den har mottagits ganska bra. En grej som kändes väldigt rolig var ju att min brors svärmor jobbar på bibliotek, och hon sa att de hade fyra böcker på biblioteket och de var förbokade med folk som stod på kö, och det kändes bara sådär att ”Hur fan känner de till mig? Så många läsare har jag väl ändå inte”. Men jag har ändå släppt sjutton fanzin sen jag var 16-17, och det verkar som att den läsarkretsen har vuxit upp och känner att ”vi stödjer den här killen nu”.

S: Ja, du har ju en lång och imponerande fanzinkarriär bakom dig, så… Jag vet inte om man kan säga att ”det normala” är att gå två år på Serieskolan i Malmö och sen släppa sitt album… Det är typ du och Per Myrhill som går den hårda vägen.

A: Man måste visa att det fortfarande går. Det är ett gammalt recept. Vi kör ingen fast food här! Det är liksom in i köket och så ska vi götta ner oss i surdegen och hålla på i timmar tills receptet blir perfekt. Det är en jättegammal, dammig kokbok som Crumb och de här har skrivit. Så vi ugår från det som gjordes på 60-70-talet. Sen, att använda sig av sociala medier har hjälpt väldigt mycket. Jag tror att jag har nått ut väldigt bra i och med internet. Jag har använt mig av internetforum väldigt mycket, och sen nu med facebook och instagram, nu när det är på en helt annan nivå. Twitter… Då har jag kunnat göra reklam på ett helt annat sätt.

Jag kommer ihåg att jag sålde ändå 400 ex av Für Elisabet, mitt sjunde fanzin som var den stora succén. Längst fram i taxin har väl också sält sådär tre-fyrahundra. Men de såldes då när jag bara hade MSN och vad det nu var. När jag tryckte fanzinversionen av Bord för en har jag ändå tryckt om en sådär tre-fyra gånger. Fyra upplagor, så det är 5-600 ex av det. Jag når ju ut.

S: Det är ju så man bygger upp en fanskara, och den får du ju användning för nu, om man uttrycker sig lite cyniskt…

A: Jag gör en del skämtteckningar till några kompisars podcaster, och då blir det ju att de gör reklam för mig också. Som nu senast när en komikerkompis lade upp en intervju jag gjorde i en tidning, och helt plötsligt dök det upp meddelande på facebook messenger, och det var folk som ville veta var man får tag i boken, och då sa jag att den fanns ute i handeln…

[… prat om Digital Seriefestival...]

A: Jag lämnar över det till Mikael Hammarberg, vi har ju gjort en gemensam serie och så. Vi ska väl göra en uppföljare… När vi tecknar tillsammans så släpper vi under namnet Pelarhelgon, och inför Bokmässan ska vi släppa en uppföljare med två andra tecknare. Jag vill ju att mina kollegor ska äta gott också! Jag vill ju främja kulturen!

S: Hur gick det till när du fick ditt bokkontrakt, om vi säger så?

A: Jag hade pratat med Thomas Olsson i flera år. Han hade recenserat Für Elisabet och Längst fram i Taxin i Rocky-tidningen,och på den vägen hade vi etablerat kontakt. Och sen gick det flera år och så var det väl 2018 då jag var utbränd och kände ”nu tar jag semester, nu åker jag på Seriefestivalen i Stockholm” och körde bokbord med Mikael Hammarberg och hans förlag SBKH. Då kom Thomas över och vi tog snacket då…

S: The Big Talk.

A: The Big Talk blev det, och så blev det att jag skulle skriva manus, vilket jag gjorde på den sommaren, det första utkastet och sen fram och tillbaka. Jag åkte upp och skrev kontrakt. Sen var det en massa svängar fram och tillbaka… Livet kom emellan och så vidare, så det blev att jag fick skrivkramp mitt under arbetet. Men sen kände jag att ”jag måste få ihop det här”, så jag pratade med farsan och han sa att han kunde supporta mig. Dels så blev jag av med jobbet för att jag sa upp mig, och då kände jag att vad ska jag göra nu? Jag har en massa sparade resepengar… Hur ska jag kunna försörja mig? Då tog farsan snacket med mig, the Big Talk II, så han gav mig chansen att kunna jobba ostört med boken samtidigt som han supportade mig ekonomiskt. Och det var väldigt jobbigt, för det känns som att jag alltid hamnar i den situationen med att så fort jag stöter på patrull pengamässigt så är farsan där och hjälper mig. Och det är en sån grej som jag skäms för ganska mycket. Det känns som att det händer hela tiden. Att jag inte är min egna man riktigt. Typ så. Men det är en grej som jag kommer bygga en bok på i framtiden. Jag ska inte avslöja för mycket där. Men både han och mamma supportade mig där under den perioden. Sen blev det så att jag läste om manuset och skrev nytt, och sen kom då själva postproduktionen, som var nånting av det jobbigaste. Det här med att behöva sitta och texta allting, det var ju en sak. Men det tekniska… Alltså, jag missade deadline efter deadline och det var verkligen… Jag blev så ursinnig! Självhatet bara kokade i mig.

S: Vad menar du med det tekniska? Vad är det för grejer du tänker på då?

A: Jag hade ritat större delen [av boken] i blyerts och sen skulle jag tucha det, och när jag väl hade skannat in allting så hade jag skannat i 300, för det är det jag är van vid, men sen visade det sig att det måste vara i 600. Okej, då har jag redan skannat in 120 sidor, så då får jag göra om igen. Sen kom det också att ”nä, det ska inte skannas in i gråskala, det ska skannas in i svartvitt… line art”. Så det var ju en sån aspekt som… Ja, det tog ju några veckor.

S: Är inte det lite såhär… dåligt redaktörskap att inte säga det innan…?

A: Inga kommentarer. Men det har inte funkat helt smärtfritt att bara ha den här telefonkontakten… En av anledningarna till att jag drabbades av den här skrivkrampen var ju också det här när Kartago strukturerades om och helt plötsligt stod jag utan redaktör. Jag visste inte om jag skulle få släppa nån bok. Och det slog ju ut mig där i januari-februari 2019. Då hade jag väl 80 sidor klara, och jag bara kände att ”jag behöver inte bry mig om det här. Jag kan leva dekadent”. Leva dekadent när man är nykterist är ju ganska svårt, men det blir ju det här tröstätandet som jag alltid vänder mig till. Det har varit en hel del speed bumps på vägen, med skannandet och teckmandet när det saknades sidor. Det blev ju 159 sidor eller nånting till slut, på en bok som skulle vara 120. Och då har jag ändå tagit bort tre- fyra delar av den som jag kanske kommer använda i nästa bok, vi får se.

S: Jag kan tänka mig att man får jobba ganska olika när man gör en serie på 150 sidor jämfört med en på 24.

A: Ja, absolut. Och jag har ju aldrig haft nån redaktör heller, som har sagt hur saker ska ligga till och så. Jag är ju min egen redaktör när jag gör Aggrokultur-grejerna, och det blev ju helt annorlunda nu när jag hade utgivare som pratade och mejlade och så. Jag tycket det var jobbigt med den dialogen i början, men sen kände jag att det är så den här branschen fungerar. Jag tycker att det är intressant att de är med och framställer den här produkten, om man säger så. Det är en sak vad tio av mina ja-sägande kompisar säger om baken, men när det ändå är en produkt som kommer finnas i bokhandeln, och förmodligen, efter den här kollapsen, kommer finnas på bokrean i hela landet… Det var väldigt kul att ta del av en sån diskussion, en sån process. En annan del av den kreativa processen.

S: Jag har alltid tänk att svenska alternativserieutgivelser var att en serieskapare lämnar in färdiga sidor och så görs det en bok av det. Att det är ganska hands off från redaktörernas sida, men det är kanske år olika vem man har att göra med. Eller var det så att du bad om att ”hjälp mig här”, eller vad det de som tog initiativ till det?

A: Första vändan med manuset, fick jag en del olika fingervisningar av min dåvarande utgivare. Sen när jag fick min nuvarande utgivare, då var manuset redan godkänt, om man säger så. Sen så ändrade jag i efterhand, och kollade vad som funkade bättre dramaturgiskt, enligt mig. Sen när de väl såg råvarumaterialet av serien och så , då kom de och inflikade och sa att ”det här passar bättre där”… Jag hade en sjusidig del som är väldigt experimentell. Jag gav ut den i fanzinform för nåt år sen, och då var det folk som tycket att ”wow, det här funkar svinbra”, men när den väl skulle komma i tryck så fick jag rekommendationen att om vi sätter den kronologiskt istället så funkar det bättre berättarmässigt. Det var väl det hårdaste slaget mot mig, tyckte jag då. För jag jobbade ganska länge med att göra den experimentella delen, för jag vill testa nya grejer som bildkonstnär. Sen var det också en hommage till ett nummer av Moon Knight, Månriddaren, där man får se sex personer som dödas en efter en av en sniper, och sen ser man snipern i den sista, sjunde sidan. Men att man ser sidorna på olika platser. Och då var det den här delen när man ser mig mig gå från… Jag slår en kille i grundskolan, jag slår en annan efter att han har sagt nånting dumt till mig, en annan mobbar mig… Så det blir slag på första sidan, slag på andra sidan, slag på tredje sidan, men man ser dem i okronologisk ordning. Och det mottogs ju inte så bra av the powers to be. Jag pratade med min utgivare, och han hade pratat med sina… utgivarens utgivare… och de var ju lite kritiska, och jag var rätt ledsen över det. Men sen när jag har sett boken så är jag ganska glad över att de faktiskt höll kopplet på mig.

S: Jag tyckte man märkte lite superhjälteinfluenser i den sekvensen i boken också. Det här med att du skildrar resultatet av dina slag… Själva urladdningen klipps bor, och så får man tänka sig det själv. Det är lite så… effektfullt.

A: Tur att nån mottog det ganska bra. För det kände jag, att när jag gjorde fanzinversionen så var det just den sekvensen som mottogs väldigt väl, men när jag väl har släppt boken så är det ingen som har sagt nånting om just den delen. Tills idag. Så tack så hemskt mycket!

S: Har du tidigare försökt att bli bokutgiven?

A: Tanken var att jag ville släppa original-Bord för en [som bok]. Jag pratade lite med Myrhill om det, men han hade fullt upp med sin Aneurysm-dimma, som han skulle släppa på Kartago. Så det blev inte av. Sen har jag gjort olika utkast och så, men det här blev första riktiga försöket. För att jag blev ganska bekväm med att vara min egen man och så. Och jag kände att ”nu har jag fyllt trettio, jag kommer aldrig att bli utgiven på förlag. Då kan jag lika gärna släppa själv”. Och såhär vid 35 års ålder, jag fyller snart 36, har jag fått ut min bok. Det gick till slut! Sen får vi se hur det blir i framtiden. Det var ju väldigt tidskrävande, och jag kände spontant att min psykiska sjukdom… alltså, halten av galenskap i mitt huvud bara ökade under produktionen. Det känns som att jag har försummat min mentala hälsa på grund av skapandet, så jag får se om jag gör nånting…

S: Du måste vara rädd om dig själv, Johannes!

A: Ja, de säger det…

S: När jag hörde talas om att du skulle släppa bok, då utgick jag från att det skulle vara nåt slags hopbakning av fanzinen, med nya sidor emellan. Inte att du skulle rita typ 200 nya sidor. Det var alltid en självklarhet att du skulle teckna allt nytt, eller?

A: När Thomas Olsson var min förläggare så sa han ”Kan vi göra en helt ny bok med den titeln?” ”Javisst, absolut, det kan jag!” ”Okej, skriv ett manus”. För jag menar, jag hade aldrig gjort det innan, men jag kände att det här är en rolig utmaning. Det här är väl så branschen fungerar, antar jag. Thomas Olsson trodde på mig, och Roffe och paret Sparring, de fick ihop det. Stort tack till dem alla! Och Hemmingsson också, hon var ju med när jag skrev kontraktet och pratade. Nu låter det som att jag har gnällt tätt mycket över allting, att stå utan utgivare och så, men jag hade inte varit nånstans om det inte hade varit för de här personerna under processen. Skapandet.

Det var en fajt som jag tog också, det här med omslaget, att jag lät Andrea Lennartsson göra omslaget. Roffe var emot det där och kände ”Jag har aldrig under mina trettio år i branschen varit med om att någon annan än författaren själv gör omslaget” ”Det är en hommage till diverse… Dels så är det till serietidningar, superhjälteköret, men det är också det här klassiska amerikansk hip hop-debutalbumsvibben med att huvudartisten är avbildad som ett barn. Rappare som Nas, Ready to Die med Notorious B.I.G. när det är en bäbis med afro på omslaget. Det är ju en riktig bild på mig när jag är 4-5 år och pekar finger. Mamma skällde ut mig efteråt, och det finns en annan bild på mig där jag gråter. Jag ska väl inte köra så mycket barndomsgrävande i nästa bokprojekt. Jag vill väl blicka mer framåt. Jag känner att det blir för mycket regression med såna här leksaker och äta mat från förr.

Men nu ska jag inte säga för mycket. De här jävla karantändagarna har gjort att jag har sett om 124 avsnitt av Rosa pantern och jag har börjat kolla upp Sailor Moon. Det gick väl när jag var 12-13 år och jag minns att jag satt och såg det på mornarna när jag satt och gjorde annat. Men jag kände att jag ska nog faktiskt se om det och se om det där var bra eller inte. Det kommer nog att handla om ålderns höst på nåt sätt.

S: Ja, det märkte jag i boken också, att ätande, populärkultur och barndom är nåt slags treenighet som är ihopnystad väldigt hårt.

A: Så nästa bok blir åldrande, drickande och finkultur… Men det är så som jag är stöpt som popkulturkonsument. Det är väldigt mycket easter eggs i boken. Jag förstår att det är ganska många bildkonstnärer som gör det i sina böcker och så. De slänger in easter eggs, för det är inte så roligt att sitta och teckna bakgrunderna och så. Så då blir det ”jag slänger in det här, jag slänger in det här”. Om man kan lite om populärkulturella grejer så ser man… CRM 114 dyker upp lite överallt, det är en kod som dyker upp i Stanley Kubricks filmer. Det är serumet i Clockwork orange som gör honom illamående. Bombplanet i Dr. Strangelove är CRM 114. Det förekommer som en registreringsskylt i boken.

Sen är det en enrutebild där jag äter Läderlappen, och den är dels baserad på Dark Knight Returns tredje omslag där han står och är sådär nedslagen och så, men bilden är också baserad på Goyas oljemålning Saturnus äter sin som. Så det är en dubbel kombination där, det är populärkultur och finkultur. Det visar ju också vilken jävla estet jag var i gymnasiet, att jag kommer ihåg nånting om Goya.

Jag tänkte att jag inte skulle vara allt för tydlig med ”här ska McDonaldssymbolen vara”. Den här porträtteringen av mig i mitten och mina kompisar runt, och så är kompisarna Ronald McDonald, karaktären som i Sverige kallas denniskorv-Dennis, Kalle från Kalles kaviar, OLW-ulven. Folk som är i min ålder kommer nog ihåg de här maskotarna, så man behöver inte skriva namnet på alla. Det är ju en del av folks medvetande. Vi är ju så bombade av reklam så det behöver inte skrivas ut. När jag ville att pappa skulle köpa flintastek för att det stod flintastek på den och så Fred Flinta. Jag trodde ju typ att det fanns dinosaurier som var så stora, som fanns i köttdisken.

S: Ja, för ett barn så blir det lite som att ta ett steg in i den tecknade världen. Man blir nästan som Flinta om man äter flintastek. Det blir verkligt på nåt sätt, liksom.

A: Jag minns att GB Glace hade en hel linje med Fred Flinta-glassar under den här tiden. Sju-åtta olika, och det var Wilma och Barney och Fred och alla de här karaktärerna på. Det bidrog ju dels till att Flinta var populärt i Sverige, men också att det fanns en annan typ av populärkultur. Jag menar, pizza! Det hade inte varit samma sak… Jag hade ju kunnat ge cred till invandringen där, men jag syftar ju mer på Ninja Turtles… Jag sätter dem på samma nivå. Ninja Turtles och invandrare, det är något av det bästa jag vet! Det känns så konstigt att säga det, men dels så är jag… halvblod, och så är det många av folket jag känner som har anor från exotiska länder…

Och det är också en grej jag belyser i En svensk man-fanzinet, mellanförskapet. Jag snuddar lite vid det i boken, men det kanske är något som dyker upp i framtiden. När man väl släpper sin första bok, som jag fick chansen att göra, då vill man ju… Jag kände spontant att ”jag ska ta med allting, jag ska ta med det här med att bli mobbad för sitt svarta hår, mellanförskapet, jag ska ta med det här med att vara tjock och det här med att bara sitta framför tv:n och så”. Och sen så har vi väldigt mycket som jag snuddar vid i boken. Det här med relationer och så. Jag har inte kommit in på det i stora drag, men det är sånt jag kommer lämna till framtida projekt. Jag försöker nästan tänka mig att det ska bli en trilogi, hur det nu blir. Sen får det ta den tid det tar. Det finns mer i den där skattkistan i mitt huvud.

S: Jag tycker det funkar bra att du bara berättar lite grann om de här bitarna. Sen får man tänka… Läsarnas tankar börjar aktiveras, liksom.

A: För folk som inte har läst fanzinen så blir det lite en summering. Min första storsäljare var Für Elisabet, och den handlar om min första och enda riktiga relation, när jag var 21. Det var 80 sidor. Och det blev ju väldigt jobbigt, i och med att vi hade gjort slut när jag släppte fanzinet, och den fortsatte att sälja och sälja och sälja. Jag kände bara ångest, så fort jag var tvungen att gå och trycka upp den igen. Det är fjorton år sedan jag släppte den, och jag belyser den relationen väldigt, väldigt lite i Bord för en, men det finns ändå där och det är som att ifall nån vill söka upp den serien så finns det väl delar av den på internet. Vi får se ifall jag gör nåt liknande i framtiden. Just nu så är jag inte jättesugen på att vara ännu en manlig självbiografisk tecknare som pratar om en heterosexuell relation och vaxar poetiskt om ”åh, det var så bra, det kunde varit bättre, hon var så vacker blablabla och jag var så du dum”. Sluta nu, vi behöver inte den där jävla teen drama-skiten! En 35-åring har ingenting att säga om en tonårsrelation. EN 35-årig man behöver inte berätta om en heterosexuell relation ännu en gång. Det finns så mycket annat.

S: Nej, särskilt inte när han redan har gjort det… när det nu var… tio år sen.

A: Jag minns i processen med den serien så var det också att jag skulle göra en uppföljare med en modern relation som jag hade. Jag gjorde ett utkast, och mina tecknarkollegor läste det, och de sa att ”du upprepar dig, du kan inte göra det igen”. Dels såg jag det som konstnärlig kritik, men det är också personligt… Nu upprepar jag mig, nu gör jag samma grej igen. Jag vill ju inte gå tillbaks till den brunnen, om man säger så. Nu handlar det mer om att utforska andra typer av relationer. Familjerelationer, yrkesrelationer.

För ett av huvudtemana i den här boken är just ensamhet. Det här med självständighet och ensamhet, att jag liksom inte har riktigt bra koll på dem. Och att det är en grej som huvudpersonen inte riktigt förstår.

S: Hur menar du då?

A: Exempelvis att det är skillnad på att vara ensam och själv. Och jag menar ”jag är själv, jag kan göra det här själv” ”Men du är ju ensam om att uppleva de här grejerna. Vill du ha hjälp med det?” ”Nej! Jag gör det här själv” Jag löser det här genom att bara sitta ensam och isolera mig. Men om du löser det själv, då är det att du går ut, då styr du upp samtalsterapi, går till apoteket, styr upp nåt gymkort. Men den lätta vägen är att beställa hem pizza och bara sitta och köra Netflix och så.

S: Sluta sig själv ännu mer, liksom.

A: Det här är väl en McDonalds-version av Pink Floyds The Wall, skulle jag säga. För det är också ett sånt barndomstrauma jag hade när farsan, som lyssnar mycket på progrock… En av hand favoritskivor är The Wall av Pink Floyd. Det finns ju en stor konsert, och en film. Och det är ganska läskiga illustrationer av Gerald Scarfe där. Jag har fortfarande mardrömmar om dem. Och sen när jag förstod mig på tematiken, att det handlar om Roger Waters uppväxt och hans relation till sin pappa och mamma och allt sånt där. Och att han då isolerar sig ännu mer när han blir rockstjärna. Så den [filmen] har väl varit lite inspiration där också skulle jag säga. Det är väl det här samuraj-snacket, ronin och så, det är också en sån grej som jag har varit väldigt intresserad av. Det här feodalsamhällets svärdsmästare i Japan. Men sen så har jag ju förstått att det är ganska utbrett med ensamhet… Ensamma män i Japan, och det är ju det som i västvärlden kallas för incels, men det finns ju ett annat uttryck som heter hikikomori. Jag tycker väl att min bok är den första riktiga hikikomori-litteraturen i Sverige. Det var också en borttagen sida i boken där jag börjar prata om att ”Fan, jag är en ronin, jag är en samuraj” säger jag i boken. Sen skulle jag ha med när jag väls slår upp uttrycket hikikomori, som jag får höra av nån kompis. I själva verket var det att jag läste det, och blev så chockad och fick sån ångest för att ”Men det här är ju fruktansvärt. Det är ju psykisk ohälsa det här!” Och det är utbrett, det är liksom ett samhällsproblem när folk mellan, säg 20 till 35 års ålder, de blir av med jobbet, de flyttar hem till sina föräldrar, de lever bara på sina föräldrars pengar. Och jag kunde ju verkligen känna igen mig i det. Och jag bara kände att jag är en belastning för samhället, jag känner att jag inte är värd nånting. Jag har inga barn, mitt arv till världen stannar i och med mig, medan min bror skaffar barn och så. Jag får leva vidare genom dem istället. Det var ju mycket såna grejer som kom då. Men jag tror att det är en sån grej som jag kommer ta med i framtida serier och så.

S: Det där är ju väldigt tunga tankar att ha om sig själv. Att känna att man inte bidrar med något. Och så får man försöka att krampaktigt peppa upp sig själv genom att säga att man är en ronin istället, en nobel vagabond, en frifräsare som inte har några bindningar till samhället. Men så håller inte den peppen så länge. Jag känner igen mig väldigt mycket i det där.

Män har svårare att hantera sånt där. Flyr in i aktiviteter. Skaffa en hobby eller börja supa.

A: Jag kände att det är smart för att Bromander tar upp manlig sårbarhet i machorelaterade subkulturer. Jag skulle väl inte kalla mig själv för macho-kille så, men jag visar upp en sårbarhet. En sårbarhet som jag ändå har lärt mig genom att teckna självbiografiska serier, men också att visa att det här är inte feghet, det här är ett beteende som är nedärvt på grund av yttre omständigheter, och det här är något som är djupt ingraverat i mig. Jag kände också att i och med att jag tecknade den här boken så gick jag till en massa restaurangbufféer under skapandet av den, och jag hade baktanken att när jag sitter med den färdiga boken ska jag kunna se tillbaks och tänka ”Titta vad du åt här! Sån skit ska du inte äta. Du åt som en gris, du kommer aldrig mer äta så”: Det är väl de senaste månaderna, ända sen boken kom, som jag har begränsat mig till bufféer. Och nu finns det ju inte bufféer för den delen… Men jag har fortfarande samma tankemönster, tyvärr. Det är inte den här storyn om narkomanen som tar sig upp från sitt missbruk och finner gud eller nåt sånt, utan det här är att det är samma mönster som fortsätter. Ångesten är fortfarande närvarande. Relationen till människor är fortfarande väldigt skadad. Isoleringen finns fortfarande. Så länge jag är självmedveten om det så kan jag fortsätta bygga på det. Jag är ganska glad… eller i alla fall tacksam över att den brunnen fortfarande finns att hämta vatten ur, och göra vin av eller i mitt fall avslagen mellanöl. Jag vete fan.

S: Ja, det är ju en annan trop. Den självbiografiska serietecknaren som gör en serie om sitt såriga förhållande till nån person, och när serien är tecknad och utgiven då kan den lägga det bakom sig. Men det är kanske inte riktigt så det fungerar alltid.

A: Jag önskar att det var så.

S: Om det är ens inre demoner man i slutändan tampas med, då kan de vara kvar liksom

A: Bergmans inre demonen, eller Torstenssons inre demoner…

S: Det är sak samma.

A: Same shit, different toilet. Jag har gått på antidepressiva i snart tio år, och jag känner med åldern att jag hanterar det på ett mycket lättare sätt nuförtiden. Jag har blivit lugnare. Samtidigt så är det att jag har fortfarande tillitsproblem, jag är fortfarande väldigt osäker när det kommer till vissa situationer… Nu tappade jag tråden. Jag skulle ju säga nåt positivt.

S: Det är ju sådär att man börjar känna igen hur man reagerar i vissa situationer. Det blir mera avdramatiserat. Man blir van vid sig själv.

S: Har du lust att prata om hur serieskapandet började? Kan man säga att du upptäckte serierna via hip hopen? De självbiografiska…

A: De självbiografiska kom ju i och med att jag började umgås med Simon Gärdenfors. Jag hade doppat tån i lite mer socialrealistiskt material som Rocky och Arne Anka som jag läste på biblioteket. När jag inte hittade nån mer Läderlappentidning eller Marveltidning på biblioteket. Förr, back in the old days, på nittiotalet så var det inte så utbrett med serier på biblioteken. Men jag läste Arne Anka och han pratade politik, Jag läste Rocky och han pratade om sin vardagsrealism och så. När jag väl började umgås med Simon Gärdenfors och Henrik Bromander och de visade det här med hemmagjorda serietidningar… För jag hade ju tecknat fanzin utan att jag visste det. Jag tog ritblock som jag fick av mina föräldrar och ritade serier och så lät jag pappa läsa dem, han tyckte det var kul. Jag tror jag läste nåt nummer av Bacon & Ägg och så tog jag hela storyn från det numret och rekonstruerade, fast det var jag och mina kompisar som var Bacon & Ägg och alla de här.

Men det slog väl an en ton när jag, via hip hop-kulturen, när jag hängde mycket i Uppsala och Stockholm. Och då träffade jag en hel del konstnärer och artister i den svängen, och då började jag läsa alla de här spännande tidningarna som Mediokra Serier. Sandro Müntzings serier var väldigt bra. Livets Ord-antologin, Plutonium Comics, Home Made Comics, Rob & Bob. Deliriumkatten, Björn Ahlén. Det var så häftigt för att det var folk i ens egen ålder eller lite äldre, som gick och tryckte egna tidnigar på lokala tryckerier, och så började jag göra samma sak och sålde sextonsidiga serier för 20 spänn styck. Det var ändå jävligt ballt.

[snack om att det blev dyrare när när lagen ändrades så det blev olagligt att kopiera ur böcker i stora mängder. Tryckerier i anslutning till högskolor slog igen. Många fanzin dog i o.m. detta. 2009 – 2012 släppte inte Aggro några fanzin. Försökte publicera på nätet istället]

2013-2015 trycktes mina serier i Plutonium, HMC, Rob & Bob, Babian och min egen blogg. Sen kände jag att jag får söka upp ett tryckeri. Och då skulle allt vara på pdf helt plötsligt. De hade höjt priserna, och inflationen… Jag var så van vid tjugokronors fanzin. Det är 18 år sen jag släppte mitt första fanzin, och då kunde det kosta tjugo spänn. Priset på fanzin ökar när tryckkostnaderna ökar. I bästa fall så blir det plus minus noll. Det är marginellt att kunna tjäna pengar på det här.

[Postnord chockhöjer portot från 9 kronor till elva. Ett hårt slag mot alla egenutgivare! 66 spänn om jag ska skicka en bok]

S: Du har aldrig funderat på att gå nån serieskola?

A: Jag funderade lite på det. Men så mcyket som jag ser ner på mig själv så var det ändå att ”jag är väl ändå ett etablerat namn i Seriesverige”, tyckte jag. Jag kollade ifall det fanns nån kurs i Göteborg, och det fanns, men jag sökte och kom inte in… Men det var många år sen. Jag tror att det var under den perioden när jag inte kunde trycka. Då hade jag fullt upp med äldrevården, pluggade filmvetenskap. Det är två läsår som jag inte kommer ihåg för jag drack så mycket. Det är en annan sån aspekt, drickandet och så… Ett milt alkoholproblem är ändå ett problem, och folk accepterar det på ett helt annat sätt. Det är väl nåt jag ska belysa i framtiden, min relation till alkohol. Det snuddas vi lite i Bord för en, men det finns att djupdyka i där. Det är nåt som många kan relaterar till… Folk accepterar att många är funktionella alkoholister nuförtiden. Det känns som att det är allmänt, särskilt i klubbkulturen. När jag har varit ute och spelat skivor och så, sovit en timme och sen gått direkt till äldreboendet dör jag jobbade. Att vara så jävla obrydd om konsekvenser… Det är mycket skit där, men det ska bli intressant att prata om i framtiden.

S: Ja, det låter som en bra scen att börja med, på jobbet efter en timmes sömn, stinkande sprit i allrummet. Hur är det med rappandet och ståuppkomiken nu?

A: Rappandet försvann väl. Jag tror det har med åldern att göra

S:It’s a young man’s game!

A: Så var det för mig också, när man var i tjugoårsåldern. Det var då man var i zonen, när man var på alla de här konserterna och träffade alla de här personerna som man gjorde musik med. Sen är det också att med tiden så blir folk upptagna och prioriterar annorlunda. Några har slagit igenom som artister och är på en helt annan nivå. Afasi, DJ Filthy, Simon G, flera av de här battlerapparna…

Standuppandet är också en sån väldigt rolig subkultur. Den typen av nöjesbransch ger mig samma känsla som att gå på de här svettiga, sunkiga lokalernadär vi stod med söndriga mickar och körde inför en slö tonårspublik, och vi drack folköl och hade roligt. Men här [i ståupp-scenen] är alla vuxna och här turas alla om. Jag har väl inte kört standup för sista gången, men just nu så är det väl en lång paus. Jag började med standup på scen var det att istället för att rita på boken så gick jag och körde standup istället. Jag var ändå kreativ, men jag sköt upp arbetet på boken. Jag jobbar och tecknar en del för olika klubbar och en del podcaster som har med standup-svängen att göra. Samtidigt så känns det också att även om man är intresserad av nånting så behöver man inte vara utövare av det. Jag kände också, de åren när jag var som mest aktiv inom hiphop-scenen, att mina favoriter som jag verkligen gillade, de slog igenom och de var på en helt annan nivå. Och det är en sån nivå som man inte kan nå upp till om man inte lägger jättemycket arbete på det. Och jag har hela tiden haft den här grejen med tecknadet på gång, och jag kände att vad är mitt endgame om jag sysslar med standup? Är det att få en special på en timme? Är det att få nåt kontrakt eller så? De pengarna finns inte i Sverige på det sättet, och jag har aldrig haft de drömmarna heller. Men att jobba med humor i Sverige, det är ändå väldigt roligt.

Säga att du är kock och är väldigt duktig på din grej, men sen är det de här som är väldigt väldigt skillade i köket. Du besöker den här restaurangen bara för att ta del av den här speciella kobe-biffen som tillagas av den kocken. Det är mycket roligare än att du själ ställer dig i köket och är har du en kobe-biff och nu ska su laga det här. Okej, tjugo pers ska bedöma den här matlagningen, ba. Nää, kan jag inte bara sitta vid bordet och äta äta istället, och bara njuta av det.

S: När hade du din standup-period?

A: Det var ju förra året. Februari till juni körde jag. Jag kom väl upp till tio gig i alla fall. Jag är stammis på en klubb som heter Klubb Hybris som Emma Knyckare och Ina Lundström har, och de lyfter farm rookies en gång per kväll och då var jag deras sjätte debutant. Det giget gick hyfsat, sen körde jag på ett annat ställe, då gick det inte bra alls… Mitt fjärde gig var jag så hostig och fylld med allergimediciner, jag minns ingenting. Det var som en fylla i nyktert tillstånd. Jag var så bombad av allergimedicinen att jag minns ingenting, men folk sa att det var bra. Jag ba, ”jaha?”

När det var säsongsavslutning för alla Hybrisdebutanterna; jag tyckte inte att jag var jätteduktig där. Folk tyckte att jag var helt okej, i alla fall mina kompisar sa det för jag var ganska nere efter det. Då hade jag väl missat en av mina första deadlines till boken. Jag kunde inte tröstsupa, jag kände inte för att tröstäta, jag hade inget direkt utlopp och jag var bara allmänt ledsen. Och då var det att Simon frågade om jag ville öppna för dem på ett av Specialisterna-datumen. Jag gick på som en hemlig akt och körde och introducerade de. Och det var i Örebro, och det var folk som jag känner där som ba ”vafan gör du här” och var överraskade över att jag var på plats, och det var en hyfsad kväll vill jag säga. Sen var det några gånger när jag känner att jag bombade som komiker, och då var det att ”jag kan inte göra det här för jag satsar inte helhjärtat på det. Jag har bara boken i huvudet, jag måste bli klar med boken”. Och nu är jag klar med boken och känner att jag skulle ju kunna börja med ståupp igen, men det är ju svårt… Ska man köra självbiografiskt, ska man köra oneliners, ska man vara grov, ska man vara politisk? Det finns så många olika genrer inom standup också. Jag har inte riktigt funnit min röst som ståuppkomiker, men det kommer väl komma nån gång antar jag. Jag känner att jag jobbar med en liten del humor i berättandet i serierna. Man måste slänga in lite sånt så det inte blir som ett begravningståg att läsa en jävla självbiobok. Jag menar, det är mycket mörker men det finns en hel del glädje. Jag är ju relativt tragikomisk. Varför inte låta folk skratta åt ens dumhet.

S: Jag som har följt dig lite grann på avstånd känner att du har en underhållare i dig!

A: Ja, det har jag väl säkert… Under tonåren, på de här olika hiphopföreställningarna… Vi var ju på Grand i Uppsala, och där var jag liksom ”influgen programledare” för hela kvällen. Och folk tyckte att det var så jävla kul, det var ju exotiskt för att jag var en go och gla göteborgare, fast jag hade säckiga byxor och snackade deras typ av slanguttryck och så. Där showade man en hel del. Och jag var ju onlinereporter för en svensk hiphopsida ett tag och då blev det ju mycket humor där också. En hel del som klipptes bort för att personerna som intervjuades krattade för mycket. Åt mina frågor.

S: Är det Mariaplan? Dem har man ju sett. Bra journalistik där, alltid!

A: Mjaa… Alltså, det var en fruktansvärt smart strategi som Viktor, som hade det… Första månaden skulle det vara en intervju varannan dag, en freestyle-rap varannan dag. Så det var trettio nya klipp på en månad. Vi hade bunkrat upp under hösten 2009. Jag hade väl gjort sådär sju intervjuer på en dag, och jag var så trött vid femte att jag började supa direkt. Vissa intervjuer tittar jag inte ens på, för jag är snorfull. Det är gräsligt. Jag tänker inte säga vilka intervjuer det är…

Nu är det tre år och tio månader som nykter.

När man säger att man ha slutat dricka så blir folk ”oj. Wow! Helt otroligt”. Det visar också hur viktigt det är i samhället att dricka sprit. [Mer snack om alkohol kring 1:20:00] Det är en historia som jag vill berätta, men det har jag dratt rätt mycket på internet… när jag köpte Dan Ackroyds vodka…

S: Dödskallevodkan.

A: Ja. Jag har kvar dödskallen. Den står i min dusch. Den är stor som ett kranium. Den kostade 2000 kronor, och sen när jag hade kommit halvvägs igenom den så ”Varför köpte jag nånting som inte smakar ett skit?Jag kan ha det och blanda med coca-cola”. Så jävla onödigt! Så får du en sån här jävla fylla när du sitter och kollar på Ghostbusters när det är trettioårsjubileum. Gud va roligt!

S: Men det är också så abstrakt… Du köpte det för att det var hans vodka och för att flaskan såg lite rolig ut…

A: Ja men ”filtrerad genom diamanter”, jo, men den typen av diamanter används inom byggindustrin, de får inte kallas för ”diamanter” i handeln. Jag tappar ansiktet… Eller jag tappar allting

[...]