Ensamätaren
En intervju med Johannes "Aggro" Torstensson.
Genomförd under coronavirus-pandemin, våren 2020.
Stefan Petrini: Berätta om boksläppsturnén. Vad var det för planer som blev
söndertrasade?
Johannes "Aggro" Torstensson: Det skulle ju
vara Uppsala Comix och eventuellt Malmö Seriefest. Jag hade planerat
en till utställning, i Stockholm på Larry’s Corner samtidigt som
Seriefestivalen. Man få se det som att det blir uppskjutet på grund
av världsläget. Man får göra det bästa av situationen. Jag
sitter och tecknar en del nu nät jag ändå sitter hemma. Och
balanderar det med ”lättare fysiska övningar” och mina studier
och så.
S: Vad är planen
med studierna?
A: Jag hade tänkt
att läsa till apotekstekniker. För jag har jobbat inom äldrevården
i flera år… Och jag är så glad att jag inte är i den branschen
just nu! Det roligaste när jag jobbade inom äldrevården, det var
att få delegering, och göra det provet och kunna läsa de här
medicinerna.
S: Jag märkte en
sån liten underström i boken, att mycket handlar om att reglera
olika signalsubstanser
A:
Det är en borttagen sida från albumet, mest för att jag kände att
det var väldigt pretentiöst... Jag gjorde den här Maslows
behovstrappa, och då är det som är längst ner att kunna andas och
att ha nånstans att bo, och sen skulle jag ha ett Batman-tecken på
samtliga steg. Så att alla de här olika versionerna av Läderlappen
fyller nån typ av funktion i mitt liv… Och jag bara kände att det
här är alldeles för mycket. Att jämställa 1989-filmen med
behovet att äta mat. Det är alldeles för ”estet” för mig.
[Boken]
är inte lika koncentrerad på Läderlappen som fanzinet jag gjorde
innan som hette Bord för en, som samlar diverse serier som hade
utgivits på Home Made Comics och Plutonium och Rob & Bob osv.
Jag porträtterade figurerna på ett mycket tydligare sätt, och
pratade mer om skådisarna osv. Men jag kände också i bakhuvudet
att ”tänk om dett kommer en sån där cease & desist-order
från DC Comics”. Man vet aldrig, de kanske inte gnäller över
sånt
Det [förhållandet till Batman] är också bara en igrediens i den
storyn som handlar om mig och mat. Det är mat som är den stora
antagonisten, skulle jag säga.
S: "The cause of, and solution to all life’s problems"!
A:
Men eller hur. Det är ju så.
S:
Hur känns det att ha släppt sitt första seriealbum?
A:
Med tanke på de rådande omständigheterna så känns det väldigt
tragikomiskt. Från tonåren och framåt så har jag drömt om att
släppa ett seriealbum, i fysisk form som inte är tryckt [kopierat]
på ett tryckeri. Så det var ju lite synd då, allt allt det här
runt omkring skedde. Men att se den i butik kändes bra, och att se
kompisar lägga upp bilder på det, och matbloggare och
biblioteksbloggar och så… Det var mäktigt.
S:
När kom den? Hann den komma ut innan…
A:
Den skulle egentligen ha släppts i höstas, men det var så mycket
postproduktion, om man säger så. Den kom i januari, och jag var ju
rädd att det skulle vara så att handeln brukar ju stanna upp då
Men jag fick rekommendationen att om man släpper nåt nytt i början
av året så är det större chans att nya läsare börjar på ny
kula. Och det kommer en helt ny läsarström. Och jag har inte sett
några siffror, men det känns som att den har mottagits ganska bra.
En grej som kändes väldigt rolig var ju att min brors svärmor
jobbar på bibliotek, och hon sa att de hade fyra böcker på
biblioteket och de var förbokade med folk som stod på kö, och det
kändes bara sådär att ”Hur fan känner de till mig? Så många
läsare har jag väl ändå inte”. Men jag har ändå släppt
sjutton fanzin sen jag var 16-17, och det verkar som att den
läsarkretsen har vuxit upp och känner att ”vi stödjer den här
killen nu”.
S:
Ja, du har ju en lång och imponerande fanzinkarriär bakom dig, så…
Jag vet inte om man kan säga att ”det normala” är att gå två
år på Serieskolan i Malmö och sen släppa sitt album… Det är
typ du och Per Myrhill som går den hårda vägen.
A:
Man måste visa att det fortfarande går. Det är ett gammalt recept.
Vi kör ingen fast food här! Det är liksom in i köket och så ska
vi götta ner oss i surdegen och hålla på i timmar tills receptet
blir perfekt. Det är en jättegammal, dammig kokbok som Crumb och de
här har skrivit. Så vi ugår från det som gjordes på 60-70-talet.
Sen, att använda sig av sociala medier har hjälpt väldigt mycket.
Jag tror att jag har nått ut väldigt bra i och med internet. Jag
har använt mig av internetforum väldigt mycket, och sen nu med
facebook och instagram, nu när det är på en helt annan nivå.
Twitter… Då har jag kunnat göra reklam på ett helt annat sätt.
Jag
kommer ihåg att jag sålde ändå 400 ex av Für Elisabet, mitt
sjunde fanzin som var den stora succén. Längst fram i taxin har väl
också sält sådär tre-fyrahundra. Men de såldes då när jag bara
hade MSN och vad det nu var. När jag tryckte fanzinversionen av Bord
för en har jag ändå tryckt om en sådär tre-fyra gånger. Fyra
upplagor, så det är 5-600 ex av det. Jag når ju ut.
S:
Det är ju så man bygger upp en fanskara, och den får du ju
användning för nu, om man uttrycker sig lite cyniskt…
A:
Jag gör en del skämtteckningar till några kompisars podcaster, och
då blir det ju att de gör reklam för mig också. Som nu senast när
en komikerkompis lade upp en intervju jag gjorde i en tidning, och
helt plötsligt dök det upp meddelande på facebook messenger, och
det var folk som ville veta var man får tag i boken, och då sa jag
att den fanns ute i handeln…
[…
prat om Digital Seriefestival...]
A:
Jag lämnar över det till Mikael Hammarberg, vi har ju gjort en
gemensam serie och så. Vi ska väl göra en uppföljare… När vi
tecknar tillsammans så släpper vi under namnet Pelarhelgon, och
inför Bokmässan ska vi släppa en uppföljare med två andra
tecknare. Jag vill ju att mina kollegor ska äta gott också! Jag
vill ju främja kulturen!
S: Hur gick det till när du
fick ditt bokkontrakt, om vi säger så?
A:
Jag hade pratat med Thomas Olsson i flera år. Han hade recenserat
Für Elisabet och Längst fram i Taxin i Rocky-tidningen,och på den
vägen hade vi etablerat kontakt. Och sen gick det flera år och så
var det väl 2018 då jag var utbränd och kände ”nu tar jag
semester, nu åker jag på Seriefestivalen i Stockholm” och körde
bokbord med Mikael Hammarberg och hans förlag SBKH. Då kom Thomas
över och vi tog snacket då…
S:
The Big Talk.
A:
The Big Talk blev det, och så blev det att jag skulle skriva manus,
vilket jag gjorde på den sommaren, det första utkastet och sen fram
och tillbaka. Jag åkte upp och skrev kontrakt. Sen var det en massa
svängar fram och tillbaka… Livet kom emellan och så vidare, så
det blev att jag fick skrivkramp mitt under arbetet. Men sen kände
jag att ”jag måste få ihop det här”, så jag pratade med
farsan och han sa att han kunde supporta mig. Dels så blev jag av
med jobbet för att jag sa upp mig, och då kände jag att vad ska
jag göra nu? Jag har en massa sparade resepengar… Hur ska jag
kunna försörja mig? Då tog farsan snacket med mig, the Big Talk
II, så han gav mig chansen att kunna jobba ostört med boken
samtidigt som han supportade mig ekonomiskt. Och det var väldigt
jobbigt, för det känns som att jag alltid hamnar i den situationen
med att så fort jag stöter på patrull pengamässigt så är farsan
där och hjälper mig. Och det är en sån grej som jag skäms för
ganska mycket. Det känns som att det händer hela tiden. Att jag
inte är min egna man riktigt. Typ så. Men det är en grej som jag
kommer bygga en bok på i framtiden. Jag ska inte avslöja för
mycket där. Men både han och mamma supportade mig där under den
perioden. Sen blev det så att jag läste om manuset och skrev nytt,
och sen kom då själva postproduktionen, som var nånting av det
jobbigaste. Det här med att behöva sitta och texta allting, det var
ju en sak. Men det tekniska… Alltså, jag missade deadline efter
deadline och det var verkligen… Jag blev så ursinnig! Självhatet
bara kokade i mig.
S:
Vad menar du med det tekniska? Vad är det för grejer du tänker på
då?
A:
Jag hade ritat större delen [av boken] i blyerts och sen skulle jag
tucha det, och när jag väl hade skannat in allting så hade jag
skannat i 300, för det är det jag är van vid, men sen visade det
sig att det måste vara i 600. Okej, då har jag redan skannat in 120
sidor, så då får jag göra om igen. Sen kom det också att ”nä,
det ska inte skannas in i gråskala, det ska skannas in i svartvitt…
line art”. Så det var ju en sån aspekt som… Ja, det tog ju några
veckor.
S:
Är inte det lite såhär… dåligt redaktörskap att inte säga det
innan…?
A:
Inga kommentarer. Men det har inte funkat helt smärtfritt att bara
ha den här telefonkontakten… En av anledningarna till att jag
drabbades av den här skrivkrampen var ju också det här när
Kartago strukturerades om och helt plötsligt stod jag utan redaktör.
Jag visste inte om jag skulle få släppa nån bok. Och det slog ju
ut mig där i januari-februari 2019. Då hade jag väl 80 sidor
klara, och jag bara kände att ”jag behöver inte bry mig om det
här. Jag kan leva dekadent”. Leva dekadent när man är nykterist
är ju ganska svårt, men det blir ju det här tröstätandet som jag
alltid vänder mig till. Det har varit en hel del speed bumps på
vägen, med skannandet och teckmandet när det saknades sidor. Det
blev ju 159 sidor eller nånting till slut, på en bok som skulle
vara 120. Och då har jag
ändå tagit bort tre- fyra delar av den som jag kanske kommer
använda i nästa bok, vi får se.
S:
Jag kan tänka mig att man får jobba ganska olika när man gör en
serie på 150 sidor jämfört med en på 24.
A:
Ja, absolut. Och jag har ju aldrig haft nån redaktör heller, som
har sagt hur saker ska ligga
till och så. Jag är ju min egen redaktör när jag gör
Aggrokultur-grejerna, och det blev ju helt annorlunda nu när jag
hade utgivare som pratade och mejlade och så. Jag tycket det var
jobbigt med den dialogen i början, men sen kände jag att det är så
den här branschen fungerar. Jag tycker att det är intressant att de
är med och framställer den här produkten, om man säger så. Det
är en sak vad tio av mina ja-sägande kompisar säger om baken,
men när det ändå är en produkt som kommer finnas i bokhandeln, och
förmodligen, efter den här kollapsen, kommer finnas på bokrean i
hela landet… Det var väldigt kul att ta del av en sån diskussion,
en sån process. En annan del av den kreativa processen.
S:
Jag har alltid tänk att
svenska alternativserieutgivelser var att en serieskapare lämnar in
färdiga sidor och så görs det en bok av det. Att det är ganska
hands off från redaktörernas sida, men det är kanske år olika vem
man har att göra med. Eller var det så att du bad om att
”hjälp mig här”, eller vad det de som tog initiativ till det?
A:
Första vändan med manuset,
fick jag en del olika fingervisningar av min dåvarande utgivare. Sen
när jag fick min nuvarande utgivare, då var manuset redan godkänt,
om man säger så. Sen så ändrade jag i efterhand, och kollade vad
som funkade bättre dramaturgiskt, enligt mig. Sen när de väl såg
råvarumaterialet av serien och så , då kom de och inflikade och sa
att ”det här passar bättre där”… Jag hade en sjusidig del
som är väldigt experimentell. Jag gav ut den i fanzinform för nåt
år sen, och då var det folk som tycket att ”wow, det här funkar
svinbra”, men när den väl skulle komma i tryck så fick jag
rekommendationen att om vi sätter den kronologiskt istället så
funkar det bättre berättarmässigt. Det
var väl det hårdaste slaget mot mig, tyckte jag då. För
jag jobbade ganska länge med att göra den experimentella delen, för
jag vill testa nya grejer som bildkonstnär. Sen var det också en
hommage till ett nummer av Moon Knight, Månriddaren, där man får
se sex personer som dödas en efter en av en sniper, och sen ser man
snipern i den sista, sjunde sidan. Men att man ser sidorna på olika
platser. Och då var det den här delen när man ser mig mig gå
från… Jag slår en kille i grundskolan, jag slår en annan efter
att han har sagt nånting dumt till mig, en annan mobbar mig… Så
det blir slag på första sidan, slag på andra sidan, slag på
tredje sidan, men man ser dem i okronologisk ordning. Och det mottogs
ju inte så bra av the powers to be. Jag pratade med min utgivare,
och han hade pratat med sina… utgivarens
utgivare… och de var ju lite kritiska, och jag var rätt ledsen
över det. Men sen när jag har sett boken så är jag ganska glad
över att de faktiskt höll kopplet på mig.
S:
Jag tyckte man märkte lite superhjälteinfluenser i den sekvensen i
boken också. Det här med att du skildrar resultatet av dina slag…
Själva urladdningen klipps bor, och så får man tänka sig det
själv. Det är lite så… effektfullt.
A:
Tur att nån mottog det ganska bra. För det kände jag, att när jag
gjorde fanzinversionen så
var det just den sekvensen som mottogs väldigt väl, men när jag
väl har släppt boken så är det ingen som har sagt nånting om
just den delen. Tills idag.
Så tack så hemskt mycket!
S:
Har du tidigare försökt
att bli bokutgiven?
A:
Tanken var att jag ville släppa original-Bord för en [som bok]. Jag
pratade lite med Myrhill om det, men han hade fullt upp med sin
Aneurysm-dimma, som han skulle släppa på Kartago. Så det blev inte
av. Sen har jag gjort olika utkast och så, men det här blev första
riktiga försöket. För att jag blev ganska bekväm med att vara
min egen man och så. Och jag kände att ”nu har jag fyllt trettio,
jag kommer aldrig att bli utgiven på förlag. Då kan jag lika gärna
släppa själv”. Och såhär vid 35 års ålder, jag fyller snart
36, har jag fått ut min bok. Det gick till slut! Sen får vi se hur
det blir i framtiden. Det var ju väldigt tidskrävande, och jag
kände spontant att min psykiska sjukdom… alltså, halten av
galenskap i mitt huvud bara ökade under produktionen. Det känns som
att jag har försummat min mentala hälsa på grund av skapandet, så
jag får se om jag gör nånting…
S:
Du måste vara rädd om dig själv, Johannes!
A:
Ja, de säger det…
S:
När jag hörde talas om att du skulle släppa bok, då utgick jag
från att det skulle vara nåt slags hopbakning av fanzinen, med nya
sidor emellan. Inte att du skulle rita typ 200 nya sidor. Det
var alltid en självklarhet att du skulle teckna allt nytt, eller?
A:
När Thomas Olsson var min förläggare så sa han ”Kan vi göra en
helt ny bok med den titeln?” ”Javisst, absolut, det kan jag!”
”Okej, skriv ett manus”.
För jag menar, jag hade aldrig gjort det innan, men jag kände att
det här är en rolig utmaning. Det här är väl så branschen
fungerar, antar jag. Thomas Olsson trodde på mig, och Roffe och
paret Sparring, de fick ihop det. Stort tack till dem alla! Och
Hemmingsson också, hon var ju med när jag skrev kontraktet och
pratade. Nu låter det som att jag har gnällt tätt mycket över
allting, att stå utan utgivare och så, men jag hade inte varit
nånstans om det inte hade varit för de här personerna under
processen. Skapandet.
Det
var en fajt som jag tog också, det här med omslaget, att jag lät
Andrea Lennartsson göra omslaget. Roffe var emot det där och kände
”Jag har aldrig under mina trettio år i branschen varit med om att
någon annan än författaren själv gör omslaget” ”Det är en
hommage till diverse… Dels så är det till serietidningar,
superhjälteköret, men det är också det här klassiska amerikansk
hip hop-debutalbumsvibben med att huvudartisten är avbildad som ett
barn. Rappare som Nas, Ready
to Die med Notorious B.I.G. när det är en bäbis
med afro på omslaget. Det
är ju en riktig bild på mig när jag är 4-5 år och pekar finger.
Mamma skällde ut mig efteråt, och det finns en annan bild på mig
där jag gråter. Jag ska
väl inte köra så mycket barndomsgrävande i nästa bokprojekt. Jag
vill väl blicka mer framåt. Jag känner att det blir för mycket
regression med såna här leksaker och äta mat från förr.
Men
nu ska jag inte säga för mycket. De här jävla karantändagarna
har gjort att jag har sett om 124 avsnitt av Rosa pantern och jag har
börjat kolla upp Sailor Moon. Det gick väl när jag var 12-13 år
och jag minns att jag satt och såg det på mornarna när jag satt
och gjorde annat. Men jag kände att jag ska nog faktiskt se om det
och se om det där var bra eller inte. Det
kommer nog att handla om ålderns höst på nåt sätt.
S:
Ja, det märkte jag i boken också, att ätande, populärkultur och
barndom är nåt slags treenighet som är ihopnystad väldigt hårt.
A:
Så nästa bok blir åldrande, drickande och finkultur… Men
det är så som jag är stöpt som popkulturkonsument. Det är
väldigt mycket easter eggs i boken. Jag förstår att det är ganska
många bildkonstnärer som gör det i sina böcker och så. De
slänger in easter eggs, för det är inte så roligt att sitta och
teckna bakgrunderna och så. Så då blir det ”jag slänger in det
här, jag slänger in det här”. Om man kan lite om
populärkulturella grejer så
ser man… CRM 114 dyker upp lite överallt, det är en kod som dyker
upp i Stanley Kubricks filmer. Det är serumet i Clockwork orange som
gör honom illamående. Bombplanet i Dr. Strangelove är CRM 114. Det
förekommer som en registreringsskylt i boken.
Sen
är det en enrutebild där jag äter Läderlappen, och
den är dels baserad på Dark Knight Returns tredje omslag där han
står och är sådär nedslagen och så, men bilden är också
baserad på Goyas oljemålning Saturnus äter sin som. Så det är en
dubbel kombination där, det är populärkultur och finkultur. Det
visar ju också vilken jävla estet jag var i gymnasiet, att jag
kommer ihåg nånting om Goya.
Jag
tänkte att jag inte skulle vara allt för tydlig med ”här ska
McDonaldssymbolen vara”. Den här porträtteringen av mig i mitten
och mina kompisar runt, och så är kompisarna Ronald McDonald,
karaktären som i Sverige kallas denniskorv-Dennis, Kalle från
Kalles kaviar, OLW-ulven. Folk som är i min ålder kommer nog ihåg
de här maskotarna, så man behöver inte skriva namnet på alla. Det
är ju en del av folks medvetande. Vi är ju så bombade av reklam så
det behöver inte skrivas ut. När jag ville att pappa skulle köpa
flintastek för att det stod
flintastek på den och så Fred Flinta. Jag trodde ju typ att det
fanns dinosaurier som var så stora, som fanns i köttdisken.
S:
Ja, för ett barn så blir det lite som att ta ett steg in i den
tecknade världen. Man blir nästan som Flinta om man äter
flintastek. Det blir
verkligt på nåt sätt, liksom.
A:
Jag minns att GB Glace hade en hel linje med Fred Flinta-glassar
under den här tiden. Sju-åtta olika, och det var Wilma och Barney
och Fred och alla de här karaktärerna på. Det bidrog ju dels till
att Flinta var populärt i Sverige, men också att det fanns en annan
typ av populärkultur. Jag
menar, pizza! Det hade inte varit samma sak… Jag hade ju kunnat ge
cred till invandringen där, men jag syftar ju mer på Ninja Turtles…
Jag sätter dem på samma
nivå. Ninja Turtles och invandrare, det är något av det bästa jag
vet! Det känns så konstigt att säga det, men dels så är jag…
halvblod, och så är det många av folket jag känner som har anor
från exotiska länder…
Och
det är också en grej jag belyser i En svensk man-fanzinet,
mellanförskapet. Jag snuddar lite vid det i boken, men det kanske är
något som dyker upp i framtiden. När man väl släpper sin första
bok, som jag fick chansen att göra, då vill man ju… Jag kände
spontant att ”jag ska ta med allting, jag ska ta med det här med
att bli mobbad för sitt svarta hår, mellanförskapet, jag ska ta
med det här med att vara tjock och det här med att bara sitta
framför tv:n och så”. Och sen så har vi väldigt mycket som jag
snuddar vid i boken. Det här med relationer och så. Jag har inte
kommit in på det i stora drag, men det är sånt jag kommer lämna
till framtida projekt. Jag försöker nästan tänka mig att det ska
bli en trilogi, hur det nu blir. Sen får det ta den tid det tar. Det
finns mer i den där skattkistan i mitt huvud.
S:
Jag tycker det funkar bra att du bara berättar lite grann om de här
bitarna. Sen får man tänka… Läsarnas tankar börjar aktiveras,
liksom.
A:
För folk som inte har läst fanzinen så blir det lite en summering.
Min första storsäljare var Für Elisabet, och den handlar om min
första och enda riktiga relation, när jag var 21. Det var 80 sidor.
Och det blev ju väldigt jobbigt, i och med att vi hade gjort slut
när jag släppte fanzinet, och den fortsatte att sälja och sälja
och sälja. Jag kände bara ångest, så fort jag var tvungen att gå
och trycka upp den igen. Det är fjorton år sedan jag släppte den,
och jag belyser den relationen väldigt, väldigt lite i Bord för
en, men det finns ändå där och det är som att ifall nån vill
söka upp den serien så finns det väl delar av den på internet. Vi
får se ifall jag gör nåt liknande i framtiden. Just nu så är jag
inte jättesugen på att vara ännu en manlig självbiografisk
tecknare som pratar om en heterosexuell relation och vaxar poetiskt
om ”åh, det var så bra, det kunde varit bättre, hon var så
vacker blablabla och jag var så du dum”. Sluta nu, vi behöver
inte den där jävla teen drama-skiten! En
35-åring har ingenting att säga om en tonårsrelation. EN 35-årig
man behöver inte berätta om en heterosexuell relation ännu en
gång. Det finns så mycket annat.
S:
Nej, särskilt inte när han redan har gjort det… när det nu var…
tio år sen.
A:
Jag minns i processen med den serien så var det också att jag
skulle göra en uppföljare med en modern relation som jag hade. Jag
gjorde ett utkast, och mina tecknarkollegor läste det, och de sa att
”du upprepar dig, du kan inte göra det igen”. Dels såg jag det
som konstnärlig kritik, men det är också personligt… Nu upprepar
jag mig, nu gör jag samma grej igen. Jag vill ju inte gå tillbaks
till den brunnen, om man säger så. Nu
handlar det mer om att utforska andra typer av relationer.
Familjerelationer, yrkesrelationer.
För
ett av huvudtemana i den här boken är just ensamhet. Det här med
självständighet och ensamhet, att jag liksom inte har riktigt bra
koll på dem. Och att det är en grej som huvudpersonen inte riktigt
förstår.
S:
Hur menar du då?
A:
Exempelvis att det är skillnad på att vara ensam och själv. Och
jag menar ”jag är själv, jag kan göra det här själv” ”Men
du är ju ensam om att uppleva de här grejerna. Vill du ha hjälp
med det?” ”Nej! Jag gör det här själv” Jag
löser det här genom att bara sitta ensam och isolera mig. Men om du
löser det själv, då är det att du går ut, då styr du upp
samtalsterapi, går till apoteket, styr upp nåt gymkort. Men den
lätta vägen är att beställa hem pizza och bara sitta och köra
Netflix och så.
S:
Sluta sig själv ännu mer, liksom.
A:
Det här är väl en McDonalds-version av Pink Floyds The Wall,
skulle jag säga. För det är också ett sånt barndomstrauma jag
hade när farsan, som lyssnar mycket på progrock… En av hand
favoritskivor är The Wall av Pink Floyd. Det finns ju en stor
konsert, och en film. Och
det är ganska läskiga illustrationer av Gerald Scarfe där. Jag har
fortfarande mardrömmar om dem. Och sen när jag förstod mig på
tematiken, att det handlar om Roger Waters uppväxt och hans relation
till sin pappa och mamma och allt sånt där. Och att han då
isolerar sig ännu mer när han blir rockstjärna. Så den [filmen]
har väl varit lite inspiration där också skulle jag säga. Det är
väl det här samuraj-snacket, ronin och så, det är också en sån
grej som jag har varit väldigt intresserad av. Det här
feodalsamhällets svärdsmästare i Japan. Men sen så har jag ju
förstått att det är ganska utbrett med ensamhet… Ensamma män i
Japan, och det är ju det som i västvärlden kallas för incels, men
det finns ju ett annat uttryck som heter hikikomori.
Jag tycker väl att min bok är den första riktiga
hikikomori-litteraturen i Sverige. Det
var också en borttagen sida i boken där jag börjar prata om att
”Fan, jag är en ronin, jag är en samuraj” säger jag i boken.
Sen skulle jag ha med när jag väls slår upp uttrycket hikikomori,
som jag får höra av nån kompis. I själva verket var det att jag
läste det, och blev så
chockad och fick sån ångest för att ”Men det här är ju
fruktansvärt. Det är ju psykisk ohälsa det här!” Och det är
utbrett, det är liksom ett samhällsproblem när folk mellan, säg
20 till 35 års ålder, de blir av med jobbet, de flyttar hem till
sina föräldrar, de lever bara på sina föräldrars pengar. Och jag
kunde ju verkligen känna igen mig i det. Och jag bara kände att jag
är en belastning för samhället, jag känner att jag inte är värd
nånting. Jag har inga barn, mitt arv till världen stannar i och med
mig, medan min bror skaffar barn och så. Jag får leva vidare genom
dem istället. Det var ju mycket såna grejer som kom då. Men jag
tror att det är en sån grej som jag kommer ta med i framtida serier
och så.
S:
Det där är ju väldigt
tunga tankar att ha om sig själv. Att känna att man inte bidrar med
något. Och så får man försöka att krampaktigt peppa upp sig
själv genom att säga att man är en ronin istället, en nobel
vagabond, en frifräsare som inte har några bindningar till
samhället. Men
så håller inte den peppen så länge. Jag
känner igen mig väldigt mycket i det där.
Män
har svårare att hantera sånt där. Flyr in i aktiviteter. Skaffa en
hobby eller börja supa.
A:
Jag kände att det är smart för att Bromander tar upp manlig
sårbarhet i machorelaterade subkulturer. Jag skulle väl inte kalla
mig själv för macho-kille så, men jag visar upp en sårbarhet. En
sårbarhet som jag ändå har lärt mig genom att teckna
självbiografiska serier, men också att visa att det här är inte
feghet, det här är ett beteende som är nedärvt på grund av yttre
omständigheter, och det här är något som är djupt ingraverat i
mig. Jag kände också att i och med att jag tecknade den här boken
så gick jag till en massa restaurangbufféer under skapandet av den,
och jag hade baktanken att när jag sitter med den färdiga boken ska
jag kunna se tillbaks och tänka ”Titta vad du åt här! Sån skit
ska du inte äta. Du åt som en gris, du kommer aldrig mer äta så”:
Det är väl de senaste månaderna, ända sen boken kom, som
jag har begränsat mig till bufféer. Och nu finns det ju inte
bufféer för den delen… Men jag har fortfarande samma
tankemönster, tyvärr. Det
är inte den här storyn om narkomanen som tar sig upp från sitt
missbruk och finner gud eller nåt sånt, utan det här är att det
är samma mönster som fortsätter. Ångesten är fortfarande
närvarande. Relationen till människor är fortfarande väldigt
skadad. Isoleringen finns fortfarande. Så länge jag är
självmedveten om det så kan jag fortsätta bygga på det. Jag är
ganska glad… eller i alla
fall tacksam över att den
brunnen fortfarande finns att hämta vatten ur, och göra vin av
eller i mitt fall avslagen mellanöl. Jag vete fan.
S:
Ja, det är ju en annan
trop. Den självbiografiska serietecknaren som gör en serie om sitt
såriga förhållande till nån person, och när serien är tecknad
och utgiven då kan den lägga det bakom sig. Men det är kanske inte
riktigt så det fungerar alltid.
A:
Jag önskar att det var så.
S:
Om det är ens inre demoner man i slutändan tampas med, då kan de
vara kvar liksom
A:
Bergmans inre demonen, eller Torstenssons inre demoner…
S:
Det är sak samma.
A:
Same shit, different toilet. Jag har gått på antidepressiva i snart
tio år, och jag känner med åldern att jag hanterar det på ett
mycket lättare sätt nuförtiden. Jag har blivit lugnare. Samtidigt
så är det att jag har fortfarande tillitsproblem, jag är
fortfarande väldigt osäker när det kommer till vissa situationer…
Nu tappade jag tråden. Jag
skulle ju säga nåt positivt.
S:
Det är ju sådär att man
börjar känna igen hur man reagerar i vissa situationer. Det blir
mera avdramatiserat. Man blir van vid sig själv.
S:
Har du lust att prata om hur serieskapandet började? Kan
man säga att du upptäckte serierna via hip hopen? De
självbiografiska…
A:
De självbiografiska kom ju i och med att jag började umgås med
Simon Gärdenfors. Jag hade doppat tån i lite mer socialrealistiskt
material som Rocky och Arne Anka som jag läste på biblioteket. När
jag inte hittade nån mer Läderlappentidning eller Marveltidning på
biblioteket. Förr, back in the old days, på nittiotalet så var det
inte så utbrett med serier på biblioteken. Men
jag läste Arne Anka och han pratade politik, Jag läste Rocky och
han pratade om sin vardagsrealism och så. När jag väl började
umgås med Simon Gärdenfors och Henrik Bromander och de visade det
här med hemmagjorda serietidningar… För jag hade ju tecknat
fanzin utan att jag visste det. Jag tog ritblock som jag fick av mina
föräldrar och ritade serier och så lät jag pappa läsa dem, han
tyckte det var kul. Jag tror jag läste nåt nummer av Bacon &
Ägg och så tog jag hela storyn från det numret och rekonstruerade,
fast det var jag och mina kompisar som var Bacon & Ägg och
alla de här.
Men
det slog väl an en ton när jag, via hip hop-kulturen, när jag
hängde mycket i Uppsala och
Stockholm. Och då träffade jag en hel del konstnärer och artister
i den svängen, och då började jag läsa alla de här spännande
tidningarna som Mediokra Serier. Sandro Müntzings serier var väldigt
bra. Livets Ord-antologin,
Plutonium Comics, Home Made
Comics, Rob & Bob. Deliriumkatten, Björn Ahlén. Det var så
häftigt för att det var folk i ens egen ålder eller lite äldre,
som gick och tryckte egna tidnigar på lokala tryckerier, och så
började jag göra samma sak och sålde sextonsidiga serier för 20
spänn styck. Det var ändå jävligt ballt.
[snack
om att det blev dyrare när när lagen ändrades så det blev
olagligt att kopiera ur böcker i stora mängder. Tryckerier i
anslutning till högskolor slog igen. Många fanzin dog i o.m. detta.
2009 – 2012 släppte inte Aggro några fanzin. Försökte publicera
på nätet istället]
2013-2015
trycktes mina serier i Plutonium, HMC, Rob & Bob, Babian och min
egen blogg. Sen kände jag att jag får söka upp ett tryckeri. Och
då skulle allt vara på pdf helt plötsligt. De hade höjt priserna,
och inflationen… Jag var så van vid tjugokronors fanzin. Det är
18 år sen jag släppte mitt första fanzin, och då kunde det kosta
tjugo spänn. Priset på fanzin ökar när tryckkostnaderna ökar. I
bästa fall så blir det plus minus noll. Det är marginellt att
kunna tjäna pengar på det här.
[Postnord
chockhöjer portot från 9 kronor till elva. Ett hårt slag mot alla
egenutgivare! 66 spänn om jag ska skicka en bok]
S:
Du har aldrig funderat på att gå nån serieskola?
A:
Jag funderade lite på det. Men så mcyket som jag ser ner på mig
själv så var det ändå att ”jag är väl ändå ett etablerat
namn i Seriesverige”, tyckte jag. Jag kollade ifall det fanns nån
kurs i Göteborg, och det fanns, men jag sökte och kom inte in…
Men det var många år sen. Jag tror att det var under den perioden
när jag inte kunde trycka. Då hade jag fullt upp med äldrevården,
pluggade filmvetenskap. Det är två läsår som jag inte kommer ihåg
för jag drack så mycket. Det är en annan sån aspekt, drickandet
och så… Ett milt alkoholproblem är ändå ett problem, och folk
accepterar det på ett helt annat sätt. Det är väl nåt jag ska
belysa i framtiden, min relation till alkohol. Det snuddas vi lite i
Bord för en, men det finns att djupdyka i där. Det är nåt som
många kan relaterar till… Folk accepterar att många är
funktionella alkoholister nuförtiden. Det känns som att det är
allmänt, särskilt i klubbkulturen. När jag har varit ute och
spelat skivor och så, sovit en timme och sen gått direkt till
äldreboendet dör jag jobbade. Att vara så jävla obrydd om
konsekvenser… Det är mycket skit där, men det ska bli intressant
att prata om i framtiden.
S:
Ja, det låter som en bra scen att börja med, på jobbet efter en
timmes sömn, stinkande sprit i allrummet. Hur är det med rappandet
och ståuppkomiken nu?
A:
Rappandet försvann väl. Jag tror det har med åldern att göra
S:It’s a young man’s game!
A:
Så var det för mig också, när man var i tjugoårsåldern. Det var
då man var i zonen, när man var på alla de här konserterna och
träffade alla de här personerna som man gjorde musik med. Sen är
det också att med tiden så blir folk upptagna och prioriterar
annorlunda. Några har slagit igenom som artister och är på en helt
annan nivå. Afasi, DJ Filthy, Simon G, flera av de här battlerapparna…
Standuppandet
är också en sån väldigt rolig subkultur. Den typen av
nöjesbransch ger mig samma känsla som att gå på de här svettiga,
sunkiga lokalernadär vi stod med söndriga mickar och körde inför
en slö tonårspublik, och vi drack folköl och hade roligt. Men här
[i ståupp-scenen] är alla vuxna och här turas alla om. Jag har väl
inte kört standup för sista gången, men just nu så är det väl
en lång paus. Jag började med standup på scen var det att istället
för att rita på boken så gick jag och körde standup istället.
Jag var ändå kreativ, men jag sköt upp arbetet på boken. Jag
jobbar och tecknar en del för olika klubbar och en del podcaster som
har med standup-svängen att göra. Samtidigt så känns det också
att även om man är intresserad av nånting så behöver man inte
vara utövare av det. Jag kände också, de åren när jag var som
mest aktiv inom hiphop-scenen, att mina favoriter som jag verkligen
gillade, de slog igenom och de var på en helt annan nivå. Och det
är en sån nivå som man inte kan nå upp till om man inte lägger
jättemycket arbete på det. Och jag har hela tiden haft den här
grejen med tecknadet på gång, och jag kände att vad är mitt
endgame om jag sysslar med standup? Är det att få en special på en
timme? Är det att få nåt kontrakt eller så? De pengarna finns
inte i Sverige på det sättet, och jag har aldrig haft de drömmarna
heller. Men att jobba med humor i Sverige, det är ändå väldigt
roligt.
Säga
att du är kock och är väldigt duktig på din grej, men sen är det
de här som är väldigt väldigt skillade i köket. Du besöker den
här restaurangen bara för att ta del av den här speciella
kobe-biffen som tillagas av den kocken. Det är mycket roligare än
att du själ ställer dig i köket och är har du en kobe-biff och nu
ska su laga det här. Okej, tjugo pers ska bedöma den här
matlagningen, ba. Nää, kan jag inte bara sitta vid bordet och äta
äta istället, och bara njuta av det.
S:
När hade du din standup-period?
A:
Det var ju förra året. Februari till juni körde jag. Jag kom väl
upp till tio gig i alla fall. Jag är stammis på en klubb som heter
Klubb Hybris som Emma Knyckare och Ina Lundström har, och de lyfter
farm rookies en gång per kväll och då var jag deras sjätte
debutant. Det giget gick hyfsat, sen körde jag på ett annat ställe,
då gick det inte bra alls… Mitt fjärde gig var jag så hostig och
fylld med allergimediciner, jag minns ingenting. Det var som en fylla
i nyktert tillstånd. Jag var så bombad av allergimedicinen att jag
minns ingenting, men folk sa att det var bra. Jag ba, ”jaha?”
När
det var säsongsavslutning för alla Hybrisdebutanterna; jag tyckte
inte att jag var jätteduktig där. Folk tyckte att jag var helt
okej, i alla fall mina kompisar sa det för jag var ganska nere efter
det. Då hade jag väl missat en av mina första deadlines till
boken. Jag kunde inte tröstsupa, jag kände inte för att tröstäta,
jag hade inget direkt utlopp och jag var bara allmänt ledsen. Och då
var det att Simon frågade om jag ville öppna för dem på ett av
Specialisterna-datumen. Jag gick på som en hemlig akt och körde och
introducerade de. Och det var i Örebro, och det var folk som jag
känner där som ba ”vafan gör du här” och var överraskade
över att jag var på plats, och det var en hyfsad kväll vill jag
säga. Sen var det några gånger när jag känner att jag bombade
som komiker, och då var det att ”jag kan inte göra det här för
jag satsar inte helhjärtat på det. Jag har bara boken i huvudet,
jag måste bli klar med boken”. Och nu är jag klar med boken och
känner att jag skulle ju kunna börja med ståupp igen, men det är
ju svårt… Ska man köra självbiografiskt, ska man köra
oneliners, ska man vara grov, ska man vara politisk? Det finns så
många olika genrer inom standup också. Jag har inte riktigt funnit
min röst som ståuppkomiker, men det kommer väl komma nån gång
antar jag. Jag känner att jag jobbar med en liten del humor i
berättandet i serierna. Man måste slänga in lite sånt så det
inte blir som ett begravningståg att läsa en jävla självbiobok.
Jag menar, det är mycket mörker men det finns en hel del glädje.
Jag är ju relativt tragikomisk. Varför inte låta folk skratta åt
ens dumhet.
S:
Jag som har följt dig lite grann på avstånd känner att du har en
underhållare i dig!
A:
Ja, det har jag väl säkert… Under tonåren, på de här olika
hiphopföreställningarna… Vi var ju på Grand i Uppsala, och där
var jag liksom ”influgen programledare” för hela kvällen. Och
folk tyckte att det var så jävla kul, det var ju exotiskt för att
jag var en go och gla göteborgare, fast jag hade säckiga byxor och
snackade deras typ av slanguttryck och så. Där showade man en hel
del. Och jag var ju onlinereporter för en svensk hiphopsida ett tag
och då blev det ju mycket humor där också. En hel del som klipptes
bort för att personerna som intervjuades krattade för mycket. Åt
mina frågor.
S:
Är det Mariaplan? Dem har man ju sett. Bra journalistik där,
alltid!
A:
Mjaa… Alltså, det var en fruktansvärt smart strategi som Viktor,
som hade det… Första månaden skulle det vara en intervju varannan
dag, en freestyle-rap varannan dag. Så det var trettio nya klipp på
en månad. Vi hade bunkrat upp under hösten 2009. Jag hade väl
gjort sådär sju intervjuer på en dag, och jag var så trött vid
femte att jag började supa direkt. Vissa intervjuer tittar jag inte
ens på, för jag är snorfull. Det är gräsligt. Jag tänker inte
säga vilka intervjuer det är…
Nu
är det tre år och tio månader som nykter.
När
man säger att man ha slutat dricka så blir folk ”oj. Wow! Helt
otroligt”. Det visar också hur viktigt det är i samhället att
dricka sprit. [Mer snack om alkohol kring 1:20:00] Det är en
historia som jag vill berätta, men det har jag dratt rätt mycket på
internet… när jag köpte Dan Ackroyds vodka…
S:
Dödskallevodkan.
A:
Ja. Jag har kvar dödskallen. Den står i min dusch. Den är stor som
ett kranium. Den kostade 2000 kronor, och sen när jag hade kommit
halvvägs igenom den så ”Varför köpte jag nånting som inte
smakar ett skit?Jag kan ha det och blanda med coca-cola”. Så jävla
onödigt! Så får du en sån här jävla fylla när du sitter och
kollar på Ghostbusters när det är trettioårsjubileum. Gud va
roligt!
S:
Men det är också så abstrakt… Du köpte det för att det var
hans vodka och för att flaskan såg lite rolig ut…
A:
Ja men ”filtrerad genom diamanter”, jo, men den typen av
diamanter används inom byggindustrin, de får inte kallas för
”diamanter” i handeln. Jag tappar ansiktet… Eller jag tappar
allting
[...]
